Harry Kane!
10 januari, 2018
Mer alpint åt folket
12 januari, 2018

VARs vara eller icke vara?

Man vet att man böjar bli gammal när både domare, tränare och sportchefer är i samma ålder eller yngre än en själv.

 

Man vet att refrängen är nära när barnen till spelare man växte upp med blir nyckelspelare i olika lag.

 

Man kan tycka så mycket om allting. Också åldrandet. Men det är ju som det är.

På Anonyma Alkoholister har vi en stilla bön vi brukar be tyst för oss själva när livet envisas med att knyta ihop skosnörena för oss: ” Gud. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse.”

Det är en bra bön för alla.

 

Jag är så gammal att jag minns när regeln om hemmaspel mot målvakten förbjöds. Eller att han inte fick ta upp bollen med händerna rättare sagt. Det var tänkt att få lite mer fart in fotbollen och för att försvåra för försvarande land att dra ner på tempot och maska med tiden. 

 

Den regeln hjälpte säkert till. Mer än viktigare var nog fotbollens filosofi som ju dagligen är i rörelse. Allting utvecklas, allting rör sig, allting flyter. 

 

Fördomarna däremot är mer seglivade. Fortfarande kan man få höra intelligenta fotbollstyckare sitta i teve och slentrianmässigt snacka om att ”italienska lag alltid spelar disciplinerat försvarsspel och är mästare på att försvara en ledning” och liknande. Som om italiensk fotboll på ett övergripande och filosofiskt plan fortfarande kör med gnetigt och långsamt taktik, kastar in en Altobelli som nickar in en hörna och sedan backar hem och kör sina mystiska och svårtydda positioner i försvarsspelet och krigar till sig ännu en bedrövlig 1-0 seger…

 

Italien har (som exempel) inte spelat en utstuderad försvarsfotboll sedd den gode professorn i allting, Arrigo Sacchi gled runt i sin turkosa träningsoverall och ledde styrkorna i VM 1994.

 

Även jag har slagits mot fördomar. Som att Allsvenskan är värdelös, som att engelsk fotboll alltid är regntunga planer i Birmingham, utspel på kanterna och tjugotusen förbannade inläggen i minuten medan ett gäng drängfulla mopedister från Motala sitter på stans urinstinkande sportbar och äter flottiga pommes frites och skriker könsord åt någon av de tiotusen teveapparaterna som sitter i taket.

 

Fakta? Allsvenskan är en otroligt häftig liga och engelsk fotboll är bland den mest underhållande i världen att titta på.

 

Man måste utsätta sig för sanningen för att bli av med sina fördomar. Man måste ha ett öppet sinne. Man måste våga utmana sig själv och sina inskränkta omgivningar.

 

När VAR (möjligheten för domaren att under pågående match kolla på videoupptagning) kom till Italien och Serie A inför säsongen tyckte jag det var en briljant ide´. 

Äntligen kunde man få slippa solklara straffar som inte blev straffar. 

I början tyckte jag det fungerade rätt bra. En spelare fälls i straffområdet, domaren vinkar avvärjande, några spelare uppmärksammar honom om att han kanske missat något, domaren får en röst i öronsnäckan, gör en lite löjlig tevegest med fingrarna i luften och joggar ut till sidlinjen för att kolla lite teve. Därefter ändrar han beslutet. Fel blir rätt.

 

Men under säsongen har jag svängt allt mer. Blir fel verkligen rätt? Och när ska domaren välja att använda sig av VAR? När ska han inte det? Vem bestämmer det? Hur många gånger per match ska han ha tillåtelse eller möjlighet att begagna sig av tekniken? 

 

Vid några gånger har det som varit fel, efter granskning, fortsatt vara fel. Och då blir det ju ännu mer fel. Lazios Immobile kan nog vittna om detta efter en match strax före jul.

 

Att införa målkamera av något slag är en sak. Ett mål ska vara ett mål, och behöver domaren tevekamera för att avgöra en sådan sak så ska han få det.

Men att använda den där bevakningen för att styra upp sina egna beslut eller efter påtryckningar från hysteriska spelare, eller i något slags märkligt godtycket känns… lite sterilt. Det känns som att fuska i patiens på något sätt. Det är svårt att beskriva känslan men det känns som att sitta och se en trollkarl göra sina trick och plötsligt få scenen brutalt upplyst så att man ser alla lönnfack och luckor i golvet.

 

VAR borde nog få pensionera sig efter bara en säsong.

Tack för att du läst, och Forza Roma.

/Marcus Birro.