Melbourne, Aus open runda 3
19 januari, 2018
Lördagens Grand Slam – Monsieur
20 januari, 2018

Therese Johaug och det svenska drevet

Therese Johaug väcker starka känslor.
 Här i Sverige har många använt henne för att plåstra om de sår som rivits upp de senaste tjugo åren, och under vilka svensk längdskidåkning tappat avsevärt gentemot framförallt Norge.

Vi har blött Norge ur de där såren...

När svensk media rapporterar om Johaug är det som sägs mycket intressantare än det som inte sägs.

Så är det ofta i Sverige…

Man får fylla i längs konturerna själv, man får se in i hatiska ögon, man får läsa mellan raderna, man får ana, lista ut själv och genomskåda spelet. Eller också så köper man bilden av Johaug som en smitare, en lögnare, en fuskare, en idrottens avskum som säkert genom sitt öde kan förklara Norges monstruösa framgångar som skidnation de senaste tjugo åren.

Jag såg dokumentären om Johaug som gick i SVT för en tid sedan. Jag såg en människa som gjort ett stort misstag, som tog sin del av ansvaret, som satte sig framför kamerorna, framför reportarna, framför gamarna, framför alla som krävde svar, krävde blod, krävde svar.

Hon svarade. Hon grät. Man kunde höra hennes värld sjunka som Antarktis. Man kunde höra världen rasa samman för henne. Jag tyckte det var både modigt, obehagligt och ärligt att se henne sitta där.

Men i Sverige visades ingen nåd. Hon var skyldig. Hon var en brottsling. Hon flydde ansvar. Hon ljög. Hon domderade. Hon dribblade med orden. Det fanns en stark känsla av skadeglädje i den svenska rapporteringen.

Jag jämför med när Nortug kraschade med den där bilen den där gången. Då rapporterats i Sverige bara på det där lite sköna ” Äh, han är ju idrottens Mikael Persbrandt”-aktiga sättet.
 ”Hö,hö,hö….Han kunde ha kört ihjäl någon men det gjorde han ju som tur var inte….”

Men Johaug är kvinna. Hon är snygg, extremt framgångsrik och hon vet om allt detta. Hon är också norska. Och den kombinationen retar svensk media så till den grad att man drar väldigt förhastade slutsatser om hela hennes fall och dömer henne som både människa och idrottskvinna. Det sägs inte rakt ut, men det finns där, i tonfall, i blickar och i krönikor överallt.

Hade Johaug varit svenska hade dramaturgin sett fullständigt annorlunda ut. Då hade hon framställts som offret, en ensam, skör men beslutsam kvinnas kamp mot en stel och hårdhudad skid-byråkrati som vägrar tro sanningen, som bara vill jaga syndabockar och som beslutat sig i förväg om hennes skuld.

Jag vet ingenting om Therese Johaugs skuld. Men det svenska drevet mot henne har varit synnerligen osmakligt. Jag väljer att tro på en människa som gråtande sitter framför mig och säger att det hänt på ett visst sätt. Om jag börjar tro att alla omkring mig ljuger har jag själv snart förhandlats till en cyniker.

Norsk längdskidåkning kommer säkert fira stora triumfer under OS även utan Johaug. Men jag kommer sakna henne där. Jag hoppas hon kommer tillbaka starkare, värdigare och bättre än någonsin och att hon får stå överst på pallen till hela världen och sträcka en näve i luften i revansch och återupprättelse.

Människor som vart på botten och vänd och själva tar makten över sitt liv igen är alltid värda den upprättelse som alltid kommer till dem.



/Birro