Federer vs Chung. Semifinal Australian Open
25 januari, 2018
Tack Roger!
27 januari, 2018

Roger Federer, mer än bara en mästare.

Om man lever för mycket i det förflutna, är risken stor att man missar samtiden.

Tiden har en sällsynt vacker, och gastkramande förmåga att slipa gångna tiders prestationer till mystik och myter. 

Björn Borg, John McEnroe, Stefan Edberg, Ivan Lendl, Boris Becker, Mats Wilander Jimmy Connors. 

Alla de där namnen är draperade i rött. Alla gamla stötar får något vått i blicken när de fördelar de där namnen över tungan…

Jag känner folk som älskar tennis som försöker värva mig till deras passion genom att skicka plågsamt daterade klipp med ovannämnda namn. Som om all verklig tennis av klass spelades före 1990. 

Låt oss tämligen omgående slå fast att jag är usel på tennis. Både att spela och att följa.

Men jag har som misson i livet att fullständigt ohämmat och öppenhjärtigt ge mig in i nya sportsliga dimensioner med mitt skrivande. Så jag har kollat tennis under några veckor och jag upptäcker vad säkert tusen av er redan upptäckt. Det är en enastående vacker sport. Det är en sorts taktisk och idrottslig batalj som jag tidigare allt för enkelt avfärdat som monoton, lite snobbig, lite trist, lite långtråkig. 

Jag minns en del bakfulla eftermiddagar med vindruvor och folköl framför Wimbledon på teve under tidigt nittiotal. Jag minns när Mats Wilander vann Franska Öppna. Det var en stekhet dag också i Göteborg. Jag stod på Nya Ullevis ödsliga stenöken och såg ÖIS kriga till sig en poäng mot Oddevold (eller dylikt lag) när speakern på knastrig andra världskrigets-mikrofon deklarerade att unge herr Wilander just vunnit Franska Öppna. Det var 1982. Jag va tio år då. Wilander själv var typ lika gammal. Han var sjutton år när han vann en av världens värdigaste tennisturneringar. Det är ju galet stort. Sedan kom jag att både följa och tycka mycket om just Wilander. En kille som får stå på scen och lira gitarr med Ulf Lundell är en kille att beundra. Han spelade in en skiva till och med. Har alltid högaktat folk som rör sig obehindrat (nåja) över alla gränser,

Men själva sporten nådde inte ända fram hos mig.

Tills jag började kolla på och följa en modern nutida spelare, Roger Federer

Min goda vän Jesper Hussfelt (lyssna på honom i Birros Sportpodcast) har vid flera tillfällen verkligen försökt att få mig inse den gode Federers briljans och storslagenhet. Men det har nog varit som att stå och bolla mot en stendum garageport.

Jag har inte varit mottaglig.

Men så fastnar jag i en intervju med honom i en tidskrift som egentligen inte alls handlar om tennis och jag slås av hans helhjärtade och dedikerade inställning inte bara till sin egen idrott, utan till hela livet, till sina medmänniskor, sina motståndare, sina fans, sina landsmän. När jag sedan ser honom spela sin tennis är det som om han på idrottsplanen manifesterar allt det där i sitt spel. Han talar utan ett ord. Han spelar tennis som han är och tvärtom. Det är väldigt vackert.

Jag kan fortfarande väldigt lite om tennis. Jag har fortfarande många fördomar. Men Federer gör något helt unikt. Han öppnar en dörr rakt in i sin sports magi bara genom att hålla en presskonferens eller ge en intervju. De som kan sin sak säger att han troligen är den största och mest kompletta tennisspelaren genom alla tider. Det är inte jag man att avgöra. På min näthinna rör sig fortfarande de där andra namnen, som träd i en djungel, men jag vet att det är osedvanligt storslaget att se en man, han fyller 37 år i år, väcka segrarna till liv igen. Är han till och med som bäst nu? Han har precis spelat sin fjortonde semifinal i ordningen i Australien Open och ska på söndag spela final om att hämta hem sin tjugonde (!) grand slam-titel.

Det fina här är att det krävs mer än en fantastisk idrottsman för att åstadkomma det han åstadkommit. Det krävs en fantastisk människa. Det krävs underkastelse, ödmjukhet, tolerans och respekt för både motståndare och medmänniskor. Den där toleransen, den där ödmjukheten är inte bara ett smycke att visa upp, en grej att tjäna poäng och pengar på. Den där respekten, den där ödmjukheten är, tror jag, i själva verket guiden till framgångarna. Det är tack vare den som han fortfarande är så förtvivlat bra i sin idrott.

/ Marcus Birro​