Valencia öser på som vanligt hemma på Mestalla? – Monsieur
8 april, 2018
Speltankar inför Malmö vs AIK och tvåan synas på Grimsta. – Monsieur
9 april, 2018

Bort med dresserade pudlar i sportens värld. – Av Marcus Birro

Media är oftast som en zombie. Den sträcker ut armarna och går i en riktning som alla andra går i. Den nosar upp massans tillhåll och så stapplas det i den riktningen. Media är en rätt läskig bild av Sverige i allmänhet. Media går dit alla andra går.

Media är som vatten som rinner dit marken vill och lutar…

Jag vet. Jag har varit en del av svensk media i över tjugo år. Jag vet hur hårt man kan bli bestraffad om man vill gå sina egna vägar.

Jag hörde en intressant sak på C-more igår. Det sades i förbigående. Det handlade om Trelleborgs tränare, den färgstarke Patick Winqvist. Det sades från studion att han försvann från radarn för att han tog för mycket plats, syntes för mycket, brusade lite för högt. Han försvann under en tid från svensk fotboll för att han gick sin egen väg. Det är en stor sorg och tror jag direkt livsfarligt för ett land som straffar de som inom vilket gebit det än gäller, faller utanför ramarna.

Vi behöver dem helt enkelt.

Jag hörde något liknande om Skellefteås tränare Stefan Klockare. Det suckades och förfärades över att han har nära till sitt känsloliv. Det upplevdes som ett problem att han var en naiv drömmare som ibland valde eller tvingades välja, fel sorts strider.

Jag älskar människor som väljer fel strider. Jag älskar människor som brinner, på gott och ont. Vi behöver fler Klockare, inte färre. Vi behöver fler Winqvist.

Jag vill inte ha dresserade pudlar i sportens värld. Jag vill ha mina spelare, tränare, fanbärare och lagkaptener otuktade, galna, levande.

Men just nu är pendeln slagen åt andra hållet. De som premieras är de som alltid till punkt och pricka följer spelets regler, som anpassar sig, som inte sticker ut. Detta gäller båda sidor om sportens värld; både de som utövar sporten och vi som skriver eller rapporterar om det som sker. Folk älskar sakligt, balanserade, ljumma krönikörer och skribenter. Saklighet, statistik och siffror i rätt kolumn vinner. Det bångstyriga och blödande såret är det ingen som vill veta av längre.

Det är en förlust för svensk sportbevakning som jag ser det.

Jag ser hellre en tyckare eller skribent som tappar det och sliter sitt hår i desperation och partisk passion än ännu en lismande distanserad man i perfekt kostym som visar statstik på löpvägar eller räknar ut procentsatser på antalet målchanser.

Saklighet, statstik och siffror är hjärtas fiender.

Jag ber om mer tappade omdömen, galna infall, känslofyllda tal och ännu fler skribenter som vågar blöda lite när de skriver.

Sporten behöver den sorters innerliga passion för att inte förvandlas till en klubb för matematiker.