Stanley Cup Final!
25 maj, 2018
Spelprognos inför Champions League-finalen. – Monsieur
26 maj, 2018

Andrea Pirlo, själva definitionen av elegans. – Av Marcus Birro

I veckan spelades en vänskapsmatch för att avtacka världens vackraste Andrea Pirlo.

1990 var Pirlo i Göteborg. Bara en sådan sak. Jag kan tänka på det ibland. Tänk om vi gick förbi varandra bland flaggstängerna och träningsoverallerna på Heden under Gothia Cup. För det var där han var. Han vann så klart.

US Voluntas hette laget han spelade för då. Jag såg dem faktiskt under Gothia Cup, fast 1987. De vann enkelt då också. Jag minns att de inte bodde i skolor som vi andra dödliga, utan på hotell. Det imponerade svårt på oss. Jag spelade i GAIS då. Inte helt okomplicerat för en Öisare.

Pirlo spelade faktiskt i Inter under tre säsonger, 98-01. Men det var i Milan han utvecklades och det var i Milan han lärde sig fotbollskonst till fulländning.

Den moderna fotbollen är nedlusad med sammanbitna stenhårda män i våldsamma tatueringar. Den moderna fotbollen älskar sina kalsongmodeller. Pirlo rör sig på en annan planet. Han kommer inte från rännstenen direkt, utan från ett välbärgat hem.

Han har aldrig känt behovet av att tatuera sig till en identitet som stenhård. Istället har han lagt håret bakom öronen och stått och stammat som en poet de få gånger han tvingas ut till mikrofonerna och tevekamerorna. I en värld som älskar brutal konfrontation och feta rubriker står Pirlo för subtil eftertänksamhet, sval elegans och inte minst ett tillslag på bollen som är en konstform precis som renässansen eller vilken annan konstriktning som helst.

Pirlo har tagit fotbollen till nästa nivå helt på egen hand. När han talar fogar han samman de små orden till varsamma meningar, som små små vågor mot strandbrynet.

Om fotbollen är ett palats vi älskar att röra oss i stannar jag längst och helst på Pirlos våningsplan. Han representerar allt det outsagda, det tysta geniet, som jag älskar med fotboll i allmänhet och italiensk fotboll i synnerhet. Det rör sig en hel värld bakom de där lugna, trygga ögonen. Han ser på spelet, inte enbart som det är, utan också hur det om någon sekund kommer att bli. Han är närmast synsk i sin speluppfattning. Det är som om han vet hur medspelarna kommer röra sig innan medspelaren vet det själv.

Under VM 2006 dominerade han Italiens anfallsspel med sedvanlig briljans. Med minuten kvar till ännu en garanterat förödande straffläggning mot Tyskland hittar han Fabio Grosso med en passning som inte är skapad i denna världen. Grosso skjuter direkt och gör mål. I finalen satte Pirlo dessutom sin straff när Italien vann VM.

Pirlo är ett av dessa ödmjuka genier som alla älskar, oavsett vilken klubb han spelar, eller inte, spelar för.

Jag fick aldrig träffa honom den där sommaren i Göteborg, inte vad jag vet. Men att få chansen att se honom, följa honom och skriva om honom är ett stort privilegium bara det.