Vinna eller försvinna; Vi blir vinnare ikväll! – Jonas Sjöland
27 juni, 2018
Senegal – Colombia
28 juni, 2018

Zlatan lämnade skutan. Janne tog över. Resten är historia. – Av Marcus Birro

Sverige är ett splittrat land.

De senaste tre, fyra åren har det här landet slitits isär på ett sätt som avskräcker.

Men idag samlades den här muskeln som är det här landet i ett gemensamt hjärtslag. Kände ni pulsen, hur den slog i oss alla?

Från ödsligaste, tappraste, kallaste Norrland, från rönnbären i Lappland och hela vägen ner till bron som förbinder oss med kontinenten, från de välansade gräsmattorna på Öckerö och hela vägen till runorna på Gotland, genom skyar och över sjöar, på pubar, krogar, på balkonger, i bussar, på torg och gågator…

Samma ljus i våra andetag. Samma stolthet.

Överallt drömde vi hårt och intensivt om en seger, en framgång till. Det finns inga mirakel i fotboll. Trappatoni trodde på mirakel med Italien 2002 (han höll sig nära sin flaska med vigvatten) och han dömdes bort av en köpt domare från Sydamerika.

Du skapar ditt eget mirakel.

Sverige skapade sitt mirakel samma dag Janne Andersson tog över och Zlatan Ibrahimovic lämnade skutan.

Just den dagen började det här lagbygget att forma sitt mirakel. Organisation, disciplin, försvarsspel. Och så tar vi den ramsan igen, tusen gånger till.

Mikael Lustig är inte en särskilt suverän försvarsspelare. Men tillsammans med Guden Grankvist och med kartan som Janne Andersson har ritat åt dem, är han plötsligt en världsspelare. Det är så kollektivet segrar. Det är så miraklet blir verkligt. Du bygger ett lag som kollektivt och gemensamt är starkare än varje enskild lagdel.

DET är miraklet.

Det var inte Noas ark som var miraklet. Det var Noa som såg regnet komma och bestämde sig för att bygga den.

Janne Andersson är miraklet.

Det sägs att svenskarna gjort sig av med Gud.
Fan trot.
Gud finns och han stavar sitt namn med stort G.
Grankvist.
Ett lite rörande namn sammansatt av både den starka granen och den spröda kvisten.

Den gubben kliver fram i en avgörande VM-match och dunkar upp en straff i krysset.
Det flyter norrländska isfloder i den mannens ådror.

Det var länge sedan alla vi som bor här fick fira en stor gemensam seger. Män i det här landet verkar ha särskilt svårt att berätta, till och för människor som älskar dem, hur de känner, hur de mår. Många sitter uppe sent på nätterna och drar med handen över träbordet, dröjer med blicken över åkrar och en himmel som mörknar mot natt.

Just där och så, i den där tiden som splittrar och faller samman, som rostar, som kräver så oändligt mycket av oss varje dag, i just den här tiden, reser den här blågula skutan genom ett VM i Ryssland och får oss inte att glömma vår vardag utan tvärton, den PÅMINNER oss om vår vardag i detta land, den öppnar dörrar in mot minnen och lyktor, den vrider vår blick mot det som är för oss alla lika, det här gamla landet, detta gamla Sverige som vi trots allt älskar så mycket, kanske av olika anledningar men alltid med samma muskel, den där röda du vet, den där röda, svettiga, halsbrytande muskeln mellan revbenen.

Det är hjärtat som är Sveriges mirakel.

Grattis Sverige.
Du förtjänar varenda centimeter av den här framgången.