ATP Masters Cincinnati åttondelsfinaler torsdag – Monsieur
16 augusti, 2018
Premier Leaguespel under lördagseftermiddagen – Monsieur
18 augusti, 2018

Välkommen älskade Serie A 18/19. – Av Marcus Birro

Jag älskar när tusen strålar samlar sig, som solen på mitt sovrumsgolv, som fotbollen i Italien, som en ängels vackra steg över dina svartaste trösklar.

Ingenting är vackrare än Italien. Det är fortfarande ett i stora stycken obegripligt land men det är så vackert att det gör ont. En tidig morgon i nästan vilken stad som helst är som en besvarad bön.

Serie A är inte bäst, inte rikast, inte snyggast. Serie A är faktiskt rätt ofta gråtande eftersatt och fult.

Men vi älskar ändå… Eller hur? Som vi älskar…

Jag är extremt lyckligt lottad att få arbeta med italiensk fotboll. Att flera andra ligor, på flera olika sätt, räknas som rikare, bättre, snyggare och större stör mig inte alls längre. Jag är så stabil och säker i min kärlek att vilken snygg flicka som helst kan gå förbi. Jag kan spana lite i smyg, men jag förlorar mig inte, jag förälskar mig inte i någon annan.

Jag känner det som när man ung och lätt, ljus och fri, vacker, smal och dansade ut med sina vänner på planen, sedan krogarna, efterfesterna, replokalerna.

När man hade samma färg som asfalten. På allt!

Känslor, hjärta, sorg, sex, lek, sprit. Allt doftade svagt av nattligt regn. Allting doftade svagt av asfalt och gråt. Allting var på riktigt. Allting steg mot himlen som ett försiktigt, förälskat sorl. Man förälskade sig i sina medmänniskor. Man drömde sin framtid stark. Nu är man här. Man får inte det man ber om. Men man får alltid något annat istället.

Nu är allting annorlunda. Jag drömde om det här. Nu är jag här. Det är min förbannade plikt att lära mig bli lycklig. Vi har en skyldighet mot det här dumma, löjliga, trista och enformiga livet att kravla oss upp ur källaren, klamra fast oss vid stupets rand och lita på att främlingens utsträckta hand är en vänlig hand och le mot henne när vi hivas upp i säkerhet…

Det här livet är en trist kolbit. Men det är också en outsäglig eld.

Italien är ett kråkland, ett skämt med sin maffia, sin hjärndöda teve, sitt ständiga politiska kaos.

Men Italiens är också världens vackraste land. Idag låter jag allt skitsnack vila. Ikväll väger kärleksorden mycket tyngre än främmande människors sot. Idag är Italien heligt.

Just idag är det rätt enkelt. Just i dag är jag, som ett annat fyllo med grönt och vitt hjärta uttryckte saken mellan skakningarna, ” just idag är jag stark.”

Jag har kopplat upp hjärtat mot Italien. Idag är jag ett öppet spjäll rakt in in i hjärtats land.

I dag är det premiär. Idag hänger vi av oss mörkret som en gammal rock. Idag rör vi oss ljusa och lätta på gatorna.

Äntligen är det dags för serie A igen. Jag har väntat och längtat.

Idag är det vi som är välsignade och förbannade med en stor kärlek till Italien och serie A som står i centrum.

Vi kanske inte är störst. Vi kanske inte ens än bäst längre.

Vi är helt säkert inte vackrast. Men det rör mig inte. Det betyder ingenting. Det är inte ens en fimp i en pissränna.

Det är en natt som flytt. Det är mörker som skingrats.

Kärleken är konstant.

Väl mött i världens vackraste grön-vit-röda dans.