ATP Next Generation Milano Onsdag. (1,61 & 2,70) – Monsieur
7 november, 2018
Ge oss mål i Falun
7 november, 2018

Sluta aldrig känna. – Av Marcus Birro

Blir sittande i soffan med en katt vid min sida, småzappar mig genom teve -träsket. Hittar italienska RAI som visar mål från Serie A förra säsongen, i våras.

En bild käkar sig in i mig, sätter sina små sylvassa termitänder i mitt mjuka oskyddade hjärta.  Hellas Verona har precis just åkt ut Serie A. Det regnar. Ett sånt där småskaligt, ettrigt regn som aldrig tycks upphöra. Ett sånt där regn man sprang ut i som helt ung med ögonen mot himlen. När man satt på Västerhus i Majorna och funderade ut lögner till hela världen.

Ett sånt regn. Ett vän-regn. Vänskapsregn.

En man i min egen ålder står på en allt tommare läktare och han gråter. Man ser att han liksom regnet försökt stå emot. Men det är lönlöst. Han gråter eftersom han inser att det är meningslöst att stå emot.

Han har sin son med sig och han är kanske sju, åtta år och han försöker klamra sig fast vid sin pappa, försöker nå runt honom med sina korta armar, försöker krama honom, också han i matchtröja, blöt, ledsen, säkert förvirrad av pappans tårar. Det är väldigt rörande i all sin oerhörda mänsklighet. Det är då det slår mig. Det är vad det här handlar om. En son som försöker trösta sin pappa är vad det här handlar om. Tårarna när hjärtan brister för att favoritlaget åker ur. En farsa som gråter helt öppet framför sin lilla son är vad det här handlar om. Han skäms inte, varför skulle han?

Han är exakt lika rädd, lika liten, lika stor, lika förvirrad som sin son. Han vet inte ett dugg mer om livet. Han vet inte ett dugg mer om villkoren att vara en medmänniska bland medmänniskor på den här märkliga planeten. Han trodde det möjligen men just nu har Verona har åkt ur högsta serien och han inser plötsligt att allting han trott på, inte är värt något, inte betyder något, att allt det där bara varit fasader mot en bakgård där man alltid rör sig i blindo och där det är okej att vara ledsen inför sitt eget barn.

De där tårarna är beviset för att kärleken till fotboll aldrig är objektiv, att man aldrig kan närma sig fotbollens innersta kärna utan att vara passionerat insatt och känslomässigt bunden.

Jag stänger av teven men får inte bort den där vackra bilden av pojkens armar runt sin ledsna pappa. Det är vad allt vettigt fotbollsskrivande bör sträva efter, att vara de där små armarna runt sin pappas ledsna nacke.

Jag går ut i mitt eget regn och tar en promenad runt stan. Tårar är aldrig farliga. Det är när man slutar gråta, slutar känna, slutar brinna, slutar längta som man dör, som man stelnar i en hemsk grimas.