Kärlek handlar mycket om ritualer. Hur många spelare är det inte som alltid ska vara sist ut på planen, som sätter den ena skon framför den andra när de kliver in på gräset, som sträcker armarna mot skyn och läser en bön, eller som alltid sätter på höger benskydd före det vänstra.
Även som supporter har man sina kärleksritualer. Man vaknar tidigt på matchdagen, är både uppspelt och fokuserad, kroppen känns både förväntansfull och lätt, som om man skulle vilja trycka på världens största runda, röda knapp och bara stanna världen.
Jag minns ett möte med en präst i en kyrka i Rom för några år sedan. Jag var där ensam. Men i Rom är man aldrig ensam. Tiotusen vänliga spöken från tiotusen tider som flytt är ständigt närvarande.
Jag hittade en liten speciellt kyrka som jag tyckte om att besöka. Jag stod för det mesta en bit bort, ganska långt bak.
En dag stod prästen bredvid mig och sade:
Sedan var prästen borta. Jag undrar fortfarande ibland om han verkligen var där. Eller om det var något annat som skedde den där förmiddagen. Men vad i så fall? Min tro har gått allt mer från övertygelse till tvivel och frågor. Jag är glad för det. Jag tar kärleken i mitt liv på allvar. Jag tar tron på allvar och all tro innehåller många korn av tvivel
Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur, kärlek, tro, hat, sorg och smärta.
Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden.