NHL natten mot Söndag!
9 mars, 2019
Juventus och Atletico vet exakt hur man täpper till. -(1,69)
12 mars, 2019

Dags för skuggan att stråla. Krönika om Ole Gunnar Solskjaer. – Av Birro

Det är inte lätt att hamna i skuggan bredvid, snett bakom eller vid sidan av, en beundrad och respekterad ledare.
Oftast är historien rätt skoningslös mot skuggfigurerna.
Samtidigt…
Även Mourinho har har sitt första år på jobbet och ”gått bredvid.”
Alla har haft sin mentor, sin läromästare, sin idol, sin förebild.

Rockmusiken är ju proppfull med dryga sångare som snackat om sig själv när de kanske borde snacka mer om gruppen. Andrew Eldritch i The Sisters Of Mercy är väl det mest klockrena exemplet på en mytomspunnen rockikon som fullständigt irrade sig vilse och sparkade bandmedlemmar till höger och vänster, men som också själv blev lämnad (Wayne Hussey, gitarrist och låtskrivare lämnade och bildade The Mission).

Sedan finns ju också de exempel där bandmedlemmar hållit sams eftersom det främjat allas egon… Som Jagger/Richards i Stones eller Lennon/McCartney. Där främjade de varandra istället.

Mourinho är en av vår tids mest mytomspunna fotbollstränare. Hans sätt att vara, hans dynamiska förhållningssätt mot media, har vid fler än ett tillfälle skylt över det faktum att resultaten ibland inte blivit så bra som han själv (med draghjälp av media) utlovat.

Samtidigt är hans begåvning definitiv. Ingen som kan det allra minsta om fotboll kan blunda för Mourinho när den moderna fotbollens potentater ska utses.
Och det är här vi tassar in på minerad mark.
För många människor är trötta på den moderna fotbollen. Många är trötta på att begåvade, kreativa spelare hålls tillbaka i stenhårda spelsystem eller tvingas in i defensiva tjänstgöringar under en hel match, en hel vecka eller en hel säsong.

Och viktigare ändå: många SPELARE är trötta på alla dessa stenhårda förhållningsorder. De vill spela fotboll, inte ingå ett teoretiskt teoretiskt system…

Att vara en fotbollstränare handlar också om att vara en god och bra ledare, att vara den sista utposten, killen på bron i ösregnet, den sista soldaten i vakttornet när fienderna drar in. Den rollen (tycker jag) har Mourinho haft svårare med.

Även i Sverige har vi exempel på ”andre”tränare” som stått bakom karismatiska och färgstarka fotbollspersonligheter. Axel Kväll i Örebro stod bakom Alexander Axén under flera år, spanske Sibila jobbade bakom Joel Cedergren i Sundsvall och är nu i IFK Göteborg och det finns så klart flera exempel.

Ofta har dessa människor väldigt god insikt och inblick i det dagliga arbetet och när de sedan får chansen att förvalta den grund som lagts, men också vrida på sådant som inte fungerat, då kan det bli riktigt bra.

Mourinho har lagt en suverän grund i Manchester United. Ingen bestrider det. Alla ser det. Det Solskjaer gjort är att han öppnat grindarna till de grymma ängarna som kreativa stjärnor i världsklass älskar att trava fram på. Det norrmannen gjort är att väcka liv i den ande, i den tro, som OCKSÅ är en del av den moderna fotbollen.

Glädje, yrseln, kreativiteten.

Solskjaer har inte stökat till det i grunden som blivit lagd men har han öppnat fönstret (rent bildligt) och den nya luften har vält lite lust till liv i detta United. Det är inte att undervärdera hans betydelse. Jag tror verkligen han är en väldig duktig tränare och det krävs just en duktig och skicklig tränare, en ledare i det ordets verkliga betydelse, för att inse exakt vilka reglage man ska vrida på, och hur man ska gör det.

***