Straffsparken som förändrade allt

Det var en gång en straffspark.

Och då menar jag inte en enda av de där förbannade straffarna som skickade ut Italien ur tre VM på raken; 1990, 1994 och 1998…

Jag menar inte heller Tottis straff mot Holland i EM 2000, eller ens samme Tottis straff på övertid mot Australien 2006.

Jag menar faktiskt inte heller legenden Fabio Grossos sista straff i VM-finalen den 9 juli 2006 när Italien äntligen blev världsmästare i fotboll igen.

Jag snackar om en helt annan straffspark. Den som satte ut mig på den här resan.

Jag snackar om Stig-Olof Berg som i oktober 1980 (i perverst korta shorts)  klev fram och dundrade in en straff mot Grimsås i slutminuterna och därmed såg till att ÖIS gick upp i Allsvenskan.

Ibland stannar tiden. När man är barn är det enkelt att stanna tiden. Man sluter bara ögonen och låter sig föras med till det där sagolandet där allt kan hända och också händer, utan att tiden går.

Jag var åtta år 1980. Jag kommer aldrig glömma Stig-Olof Berg. Jag kommer aldrig glömma känslan som den där straffen väckte i mig. Den där straffen blev en guidad väg rakt in i sagorna för mig.

Den där elden har jag haft som en lägereld runt allt mitt skrivande om sport ända sedan dess.

Det finns ingenting som talar rakt in i ett hjärta som sporten gör.

Jag skriver ju böcker också, och den världen, kulturvärlden, är en dammig, ryggradslös och väldigt ofta inskränkt liten värld där ett ett hysteriskt spottande på en Dramaten-scen av någon anledning betyder mer än ett skrik på en skranglig träläktare under en match mellan Frej och Brommapojkarna…

Varför är det så? Varför är ett känsloläge accepterat som något ”fint” och upphöjt och ett annat känsloläge ständigt omgärdat av svarta rubriker och medial smutskastning?

Jag har i allt jag gjort satt en ära i att följa mitt hjärta. Det har lett mig till stora framgångar, litterära priser och stora plattformar. Det har också lett mig fullständigt vilse. Men jag drivs av att försöka förmedla den där känslan vi alla känner när vi passionerat förälskat oss i ett fotbollslag, ett hockeylag eller vad det nu kan vara.

Jag vill också försöka sätta ord på lidandets speciella plats i våra dumma hjärtan.

Lidandet är en slags konstform för sådana som oss. Vi känner igen lidandet. Det är en gammal vän vi trivs tillsammans med. Vilka är då vi? Vi som gråter med ansiktet för händerna efter ännu en förlust. Vi som står apatiska vid sargkanten eller på läktaren när alla andra redan gått hem. Vi som går hem och skriver att vi älskar vårt lag efter sjätte raka 1-10 förlusten.

Vi följer med lidandet hem. Vi gör det till en del av vilka vi är. Varför? Därför att lidandet åtminstone är bättre än likgiltighet.

Att inte känna är värre än döden för sådana som oss.

Lidandet är en central del av varje supporters liv och hjärta. Den erfarenheten tror jag det kan vara bra att sätta ord på. Det är vad jag gör, det är mitt jobb. Det är inget särskilt märkvärdigt jobb men det är ett jobb jag älskar och jag har verkligen saknat att få skriva om sport under regelbundna former så när jag fick chansen att göra det här på oddsbaren.com så blev jag både väldigt glad och tacksam.

När jag var yngre trodde jag att den här besattheten skulle avta med åren. Jag trodde verkligen att jag skulle följa mina favoritlag med något mindre passionerad övertygelse ju äldre jag blev…

Jag hade fel.

Det har istället blivit värre.

Jag älskar lika storögt, naivt och drömmande som då. Jag tänker inte be om ursäkt för den här storvulna idiotin.

När jag går igenom mitt liv står Italiens VM-guld 2006 som en av de största händelserna någonsin. Inte bara idrottsligt, utan av allt jag fått uppleva som människa.

Mina barns födslar, Sedan Fabio Grosso, Materazzi, Cannavaro och de andra den där natten i Berlin 2006.

Fattar ni eller? Förstår ni då exakt hur stort det är?

Vi som älskar sport älskar lika högtidligt och lika intensivt som alla de där blåhåriga tanterna som sippar champagne i pausen på Dramaten och med stora ögon suckar om DEN STORA KONSTEN.

Idrott är den stora konsten för oss. Det börjar bli dags att sluta be om ursäkt för att vi känner som vi gör.

Allt för länge har vi fått stå tillbaka och blivit behandlade som något som en av de där pudlarna som de där tanterna älskar att skvätta runt med, släpat in.

Men vår konstform är laget vi håller på. Vår Mona Lisa är det älskade klubbmärket. Vår stora stolthet och glädje är det avgörande målet på övertid mot ärkerivalen. Vår stora sorg är förlusten i slutminuterna som betyder degradering till en lägre division.

Vi inte bara följer ett lag eller tycker om att ligga bakfulla i soffan och glo på Vinterstudion (även om det är alldeles underbart det också) men våra liv är fullständigt allierat och synkroniserat med laget vi håller på. Vi går först. Vi står längst fram. Vi tar täten.

I en allt mer hysteriskt värld där spelare säljer sig som legoknektar till sinnessjuka summor,  i en idrottsvärld där allting flyter och allt kan säljas och köpas så finns vi fans som en garant mot den utvecklingen.

En supporter kan inte köpas. Din kärlek till laget är inte förhandlingsbar. Du har ingen agent som ligger i förhandlingar med en annan klubb som du kan tänka dig att flytta över din kärlek till.

Vi fans är alla sporters fundament men när man läser och följer media kan man få för sig att vi står för allt som är negativt och av ondo.

Ibland får man höra att supportrar och fans bara är till besvär. Det har varit många dramatiska rubriker om huliganer och våld och bengaler. Men utan fansen stannar svensk idrott. Allsvenskan är vad den är nästan uteslutande och tack vare sina helhjärtade och dedikerade fans.

Svenska fotbollsfans får alldeles för sällan sin rättmätiga uppskattning i svensk media.

Även ishockeyn har sina lojala och trogna fans. Deras kärleksrelation med laget och staden är också verkligen värd att uppmärksammas i mycket högre grad.

Jag hoppas ni vill följa med mig på den här resan. Det enda du behöver är ditt hjärta.

Tack för att du läst, och Forza Roma

/Marcus Birro