VARs vara eller icke vara?
10 januari, 2018
Ångestmatch i St. James Park. (2.10)
12 januari, 2018

Mer alpint åt folket

Trots att farsan är född i norra Italien avskyr han skidåkning.

Här i kollektivet (han bor i ett sådant, en gång proggare, alltid proggare) brukar vi säga att vi inte tittar på någon sport med käppar.

 

Inför varje säsong av Vinterstudion skickar han sura sms med dödförklaringar av vintern i allmänhet och skidåkning i synnerhet.

 

Under flera år var jag min fars son även i detta. 

 

Skidåkning var för den bakfulla, trötta massan som ser kampen om fjärrkontrollen som en olympisk gren. 

 

Jag satt och ful-såg skiten tills det blev dag för Benevento- Spal i lunchmatchen nere i Italien.

 

Men så dök Mikaela Shiffrin upp och smälte all snö på vintern (som Imperiet sjunger i den fina gamla sången …)

 

Jag hade haft en svag punkt för alpint redan tidigare. Är man född i början av sjuttiotalet är man en del av mytbildningen runt teve-apparaterna på hyllor med hjul som rullades in i klassrummen i sluttet av 70-talet och början av 80-talet. Man är en del av droppande raggsockor på elementen och Stenmark överst på pallen. Man är en del av livsfarliga miniskidor och halkande nerför tvåmeters backar i förorten.

 

Men det där var väldigt mycket en folkhemsrörelse. Alla kollade. Stenmark var så stor att han tog ett kliv ur sporten han höll på med. Han vann ära åt Sverige men idrotten han gav sitt liv åt blev på ett märkligt sätt fortsatt osynlig.

 

Men så började jag kolla alpint med nya ögon och upptäckte en alldeles enastående vacker och fascinerande sport. 

 

Alpin skidåkning är en slags konstform, oändligt vacker med snöklädda alper och slösande sol, eller också mörk, dyster, farlig i dimma, snöfall och kraftig vind. Alpin skidåkning är ett slags syskon till de väldiga alperna, de där man alltid måste över när man vill till Italien och det verkliga livet i Rom, alperna som reser sig både som monument och skönhet när vi balanserar den lilla vinflaskan mot brickan framför oss och tappar en blick eller två genom flygplansfönstret.

 

Och så kommer det en idrott som tar liften upp på det där väldiga berget, spänner fast ett par skidor på pjäxorna, och kastar sig ut för berget, i respekt för det, men som också utmanar det, på gränsen till erövrar det.

Det är bergsbestigning fast ändå inte. 

 

Störtlopp är bland det vackraste och häftigaste man kan få se i sportvärlden. Det är en dansform lika mycket som en sport. Jag beundrar det brutala mänskliga psyke som vågar helt enkelt.

 

Det är mäktigt att se klockan ticka i takt med åkarens fart. Det är häftigt att se den röda eller gröna skylten och faktiskt också befriande och intressant att höra de kunniga experterna ha fel gång på gång gällande hur snabbt det faktiskt går, eller inte går.

 

Det är en undvikande sport. Den avslöjar väldigt lite för oss som tittar. Därför är den alltid så underhållande.


Ingen besegrar ett berg lika elegant som Shiffrin. Hon tycks inte ens anstränga sig medan hon plockar hundradel för hundradel i backarna och bergen runt om i världen.

 

Jag ska ner till farsan om någon vecka och då ska jag parkera honom framför Vinterstudion i SVT och få min nyvunna förälskelse att blomma också i honom.

Mer alpint till folket.