Inför årets idrottsgala

Det är svårt med galor. 

Särskilt i ett land som är skräckslaget inför stora känslor. För galor handlar uteslutande om stora känslor, om episka idrottshändelser som vevas upp i slow motion till tusen ton vackra stråkar. 

Jag tror de flesta faktiskt vill bli berörda och för att bli berörd krävs det att det finns människor som vågar bli högtidliga och som hjälper oss att sätta de där känslorna i rörelse.

Därför blev fotbollsgalan i TV4 för en tid sedan en sådan katastrof. Det är plågsamt att behöva se svettiga ”komiker” stå och svamla i ett hörn inne på Globen när alla är där för att högtidlighålla stora idrottsliga bedrifter. 

Varifrån kommer den där perverterade driften att alltid, jämnt och ständigt, kasta in en komiker överallt? Är vi rädda för allvaret? Är vi skraja för att det ska kännas på riktigt? Är det därför vi måste ha folk som drar skämt ingen garvar åt?

För när TV4 alldeles nyligen hade en gala om cancer lyckades man tusen gånger bättre. Man vågade dröja med blicken. Man lät sorgen, tårarna och allvaret få sin rättmätiga plats. Man skojade inte bort döden. Man tog livets obändiga kraft på allvar. Ingen från Parlamentet behövde komma in och sprätta vulgariteter omkring sig och det var som att komma fram till en ljus och fridfull glänta. Allvaret som en frid i en medial tid av cynism ironi och tråkiga komiker.

En Idrottsgala ska också väcka känslor på andra sätt. Vann rätt idrottspersonlighet? Är Sveriges Radios fina Jerring-priset bara en tävling i vem som kan mobilisera flest supportrar? Vem sitter vid vilket bord och vem håller det bästa tacktalet?

De här dagarna har jag tänkt en del på Anna Holmlund, skicrossstjärnan som för ett drygt år sedan föll så olyckligt att hon skadade sig allvarligt.

Sedan dess har vi, i små episoder än här och än där, kunnat följa hennes kamp tillbaka till livet.

Eller det är inte riktigt sant. Hon verkar ha haft det nära hela tiden, livet. Den gåvan är hennes. Den gåvan har hon aldrig släppt. 

Det är allt det andra hon kämpar sig tillbaka till, vardagen, de första stegen utan stöd, att orka möta människor igen, att hitta koderna igen till allt det där vi andra, och säkert Anna själv, tar för givet. 

När vi andra funderar på att inte ens gå upp för att det snöar och blåser utanför kämpar Anna Holmlund för att komma tillbaka till en välsignade plats i tillvaron där man faktiskt kan kosta på sig lyxen att vägra gå upp för att det är mörkt och för att det snöar. Jag vet inte hur det är med er, men jag lär mig av Anna Holmlund varje gång jag läser något om hennes framsteg, om hur hon några dagar före julafton kan ta några steg utan att hålla i sin pappa, jag lär mig något av hennes fars innerliga och tårfyllda glädje över allt detta, jag lär mig något av att Holmlund kommer vara på plats på Idrottsgalan ikväll och jag imponeras av den innerliga, oerhörda och starka längtan efter liv som ryms i en människa.

Hennes väg och hennes kamp blir också min väg och min kamp. Hon vågar, orkar och segrar för oss alla.

Kärlekens ambassadörer. Det är vad idrottsmännen och idrottskvinnorna är för oss som älskar sport.

Idrottsgalan visas kl 20 i SVT1.

// Marcus Birro