SSL – Innebandy Omgång 25
16 januari, 2018
Melbourne, Aus open runda 3
19 januari, 2018

Handbollsfeber

Låt oss surra lite handboll.

Kommer man från Göteborg är handbollen en rätt normal del av livet. 

 

Där fanns HEIM och Claes Hellgren, här fanns klassiska finaler mot Drott, här finns alltjämnt RIK och Sävehof och en hel rad andra lag. 

 

De flesta profiler inom handbollen verkar ha något med Göteborg att göra vilket möjligen (men bara möjligen) har något att göra med det faktum att nästan alla svenska landslag de senaste trettio åren (från Gurkburkar och framåt) har varit medialt väldigt sympatiska lag.

Goa gubbar som de heter i räklådan på västkusten…

 

I de göteborgska skolorna fick man alltså relativt tidigt testa på denna något udda och besynnerliga bollsport. 

 

Handbollen är stor där den är stor så att säga men i resten av världen är den fullständigt obefintlig. Intresset för sporten verkar också ha vaknat helt slumpvis i vissa länder medan andra, grannländer också, bara står och skakar på huvudet och ler snett.

 

Därför kan ett land som Kroatien älska handboll medan grannlandet Italien inte fattar ett skvatt av vad som pågår. I Italien är handboll endast ett regelbrott inom fotbollen…

 

Jag satt med min italienske kusin hemma hos honom i Vicenza en gång och såg en handbollsmatch via en snöig utlandssändning, jag tror det var Sverige-Island och jag tror att jag lyckades få min kusin att bibehålla intresset i exakt sju minuter. Under de minuterna föll den legendariska repliken: ” Men händerna… Det är ju förbjudet” ett antal gånger, ackompanjerade av ett sarkastiskt leende.

 

Sedan blev det en reprissändning av Inter-Bologna från helgen som gått….

 

Just nu igår handboll i just Kroatien, I Split. Trycket på läktarna är fantastiskt. Sverige gick in som lätt avvisade underdogs och fick stryk i första matchen mot Island. Men sedan har man sannerligen växlat upp och slog igår hemmanationen Kroatien på en kokande arena. 

 

Handboll är en generös och närmast perfekt tv-sport. Jag vet människor som ALDRIG orkat se en enda fotbollsmatch från start till mål (”men det blir ju inga mål, de står ju bara där och passar bollem mellan sig”) som inte missar en enda sekund från ett mästerskap i handboll.

 

Det är som ett getingbo runt de båda målen. Det är linjer i spelet som det tar ett tag att upptäcka. Det är en målvakt som kan gå från rena sållet till en perfekt mur på två anfall. Det är framförallt stenhårda tag som så gott som aldrig renderar filmningar eller sura miner från några av dem som plaskvåta av svett faller till golvet med jämna mellanrum.

 

Framförallt är det väldigt få sporter där publiken kan lyfta (och sänka) ett lag som i handbollen. Publiken kommer extremt nära och som i matcher som den igår, mellan Kroatien och Sverige, går verkligen energin rakt in i rutan, rakt ner i soffan där jag sitter.

 

Det är ett innerligt och häftigt nöje att följa ett stort mästerskap i handboll. Viasat tar det också på allvar och karvar ut Ola Wenström ur Premier League-studion och skeppar ner honom till handbollen där framförallt Robert Perlskog och ikonen Claes Hellgren bildar en initierad, kunnig och väl avvägd kommentators-pakt.

 

Ett bra test om man är relativ ny på att följa en sport är att plocka bort det svenska landslaget ur ekvationen. Med handbollen funkar det utmärkt. Publiken, inramningen, produktionen och sammanhanget gör att det nästan är lika häftigt att, i just Split, se en match mellan Serbien och Kroatien som att se Sverige spela.

 

Det är kanske det göteborgska i mig, men jag kommer följa varenda minut av återstoden av EM i handboll.

//Marcus Birro