Ett idrottshjärta kan vara Rögle-grönt också

Folket bygger landet, sjunger älskade surgubben Ulf Lundell.
Så är det ju.
Folket lever för det mesta sina liv utanför tullarna, långt från maktens olika centrum, långt från de stora städernas glittrande innerstäder.

Folket sitter uppe i uselt möblerade tvåor och räknar tallarna från balkongen.
Folket drömmer hårt och länge om att det ska lossna snart, på alla plan, privat, i kärleken, i livet, för favoritlaget.

Folket går till Strandvallen och ser Mjällby spela fotboll.
Folket håller på Rögle i ishockey,

De små orternas heliga idrottslag…

För ett år sedan var jag i Ängelholm. Jag har aldrig varit i Ängelholm tidigare. Som hysteriskt frilansande estradpoet med Thåström-hybris har jag nog varit i samtliga svenska städer under mina mer turbulenta år, men Ängelholm föll av någon anledning bort från radarn under de där åren.

Överhuvudtaget är Skåne ett märkligt ställe. Malmö är ett hysteriskt vackert men problematiskt svart hål med en vacker bro som sträcker sig mot en kontinent som vi svenskar har ett sådant turbulent och ambivalent förhållande till.
Jag var i Ängelholm under arbetet med boken om Mats Magnussons liv. Den före detta storspelaren i Malmö FF, Helsingborg och Benfica håller nämligen på Rögle i ishockey. Och Rögle är från Ängelholm.

Jag kan inte så mycket om Ängelholm och när bilen rullar genom centrum är det som det brukar vara, en gågata, några vimplar, inte så mycket folk.

Vi hamnar hos en vän till Mats, en kille som verkar komma från en annan planet. Han grillar korv på verandan mitt i vintern och lirar låtar som enbart handlar om Rögle. Karln är som ett enda vandrande Rögle-hjärta.

Det är alldeles underbart att se och lyssna till en människa som är fullständigt dedikerad till ett ishockeylag som alltid faller utanför radarn, som aldrig kan räkna med att vinna något, som alltid hotas av nedflyttning.
Jag slås av en sak när jag är i Ängelholm och surrar Rögle med människor. Glädjen! Stoltheten över att deras stad har ett lag i högsta serien. Jag hade kanske väntat mig att alla skulle glida runt bakfulla och muttra något om storhetstiden (allt är relativt) när Kenny Jönsson lirade i klubben, men alla går raka i ryggen, alla ler vänligt, alla är stolta och förväntansfulla inför ännu en tuff match, denna gång hemma mot Djurgården.

När Rögle vid ett tillfälle degraderas till hockeyallsvenskan ville klubben sälja lagets stora stjärna Jörgen Jönsson till Malmö. Jörgen Jönsson vägrade. Han ville för allt i världen inte gå till rivalen så han hamnade i Färjestad istället. Så föds en hjälte och en idol. Så gör en verklig förebild. Så skapas legender också utanför de inskränkta kretsarna.

Vår Rögle-dyrkande vän Stellan kör oss till hockeyladan utanför Ängelholm. Det är lördag och kallt ute. Det är mörkt men arenan sjuder av ljus, sång och värme.

Jag har levt de sista sju åren av mitt liv i Stocholms innerstad och tagit den världens sätt att närma sig sina medmänniskor för given.

Här är det annorlunda. Här är människors som varsamt öppnade böcker. De ler, de tar i hand, de kommer fram och vill växla några ord, de vill tacka för något jag skrivit, och jag slår ner blicken, skäms nästan, inser så klart att jag inte är värd allt det där berömmet, den där värmen som slår emot mig, och klubben Rögle hälsar både Mats Magnusson och mig varmt välkomna och vi får sitta i en loge och se matchen men innan den börjar ska Magnusson hyllas av fansen och de sjunger hans namn och hedrar honom med sin kärlek och när han kommer tillbaka till oss så gråter han av tacksamhet och på vägen ut sedan, är det fler som vill prata med oss, som undrar hur vi mår, hur det går med boken vi skriver, och alldeles omtumlad sätter jag mig i bilen som rullar oss tillbaka neråt, söderut, mot Malmö där jag har mitt tillfälliga rum i världen på ett hotell under arbetet med boken som släpptes i höstas och som på många sätt kom att betyda en skarp vändpunkt för både Magnusson och mig själv.

Sveriges idrottsliga hjärta är inte alltid rött. Det kan vara grönt också. Rögle-grönt. Det är folket som bygger landet. Det är människor som Stellan och de tusentals andra i Ängelholm som får idrotten att sjunga och gunga, som får hjärtan att resa sig upp i en slags seger över döden som döden kommer till oss i medelåldern, som leda, apati, vanans oerhörda makt.

När jag sluter ögonen kan jag fortfarande se hockeyarenan i Ängelholm sjuda, spraka och nästan lyfta från marken, som ett rymdskepp. Jag inser att kraften och kärleken som sjuder där är samma kraft sm jag älskar att uppleva när jag är på Stadio Olimpico i Rom eller San Siro i Milano.
Världen ligger inte bara i Rom eller i Milano.
Världen finns i Ängelholm också.

Hur matchen gick? Rögle fick stryk.

När vi gick ut därifrån betydde det både allt och ingenting för alla leende människor vi mötte på vägen tillbaka till bilen.