Ångest och frustration i Real Madrid. (2.20)
27 januari, 2018
Full veckoomgång i Premier League – Monsiuer
30 januari, 2018

En hemvändare på toppen av sin karriär

I senaste avsnittet av Birros Sportpodcast pratar jag en del om fotbollens trotjänare, fanbärarna, ambassadörerna, ikonerna som stannar i en klubb trots lockrop om stålar och segrar i andra länder, andra städer, i andra klubbar.

Jag blir (som vanligt) lätt nostalgisk och minns spelare som Del Piero, Di Livio, Zanetti, Lampard, Maldini och Totti. Det är ganska enkelt att se att trotjänarna är på väg att ta slut. Inte många aktiva är kvar. 

I kontrast till fotbollens legosoldater står ju vi fans som är obrottsligt och livslångt lojala med klubben i våra hjärtan. Vi kan inte byta lag. Vi kan inte börja heja på Barcelona om vi är födda till något annat. Vi är fast. Våra hjärtan är pantsatta sedan födseln.

Mitt i mina tankar runt detta kommer nyheten att Andreas Granqvist skrivit på för sin moderklubb Helsingborgs IF. Killen som ledde Sverige till bragden i Milano och vann Guldbollen väljer alltså Superettan, hemstaden och lojaliteten framför stålarna.

Jag blir knäsvag av kärlek.

Under arbetet med boken om Mats Magnusson hade jag mycket med Helsingborg och HIF att göra. Jag möttes av en helhjärtad förening med något för stor kostym, en självbild som kanske inte riktigt stämde överens med fotbollen som spelades på Olympia, men jag såg och mötte en superproffsig förening, väldigt dedikerade människor, hängivna och varma supportrar, och jag insåg hur oändligt mycket klubben och eget betyder för staden. 

Helsingborg är en av Sveriges vackraste städer.

När jag arbetade med Mats Magnusson hände det ofta att han hyrde en bil från sin hemstad Malmö bara för att kunna åka till Helsingborg och hänga i några timmar. Fast vi egentligen inte behövde vara där.

Jag förstår honom. Helsingborg är verkligen vackert.

När boken sedan kom ut gästade vi det fantastiska Idrottsmuseet i Helsingborg och det fylldes till bristningsgränsen av människor som ville visa Magnusson sin stora kärlek. Helsingborg kan verka som en något högdragen stad men precis under ytan rör sig kärleken som varmt blod, som vin, som en stark längtan att äntligen få bli ett lag för de stora sammanhangen igen.

Det där kunde ju ha slutat som en poets eller annan drömmares funderingar men värvningen av Granqvist visar att HIF på allvar och i verkligheten menar allvar med de där drömmarna. Det är väldigt vackert.

Jag såg Granqvist inne på VIP-området i somras, inför matchen mot BP, och han tog sig tid med allt och alla som ville prata eller ta ett foto med honom.

Så här säger han själv om varför han väljer Helsingborg:

  • HIF gav mig chansen att bli den jag är idag.

Det är vackra ord men det är ord som brukar komma långt senare, när karriären är över, när bankkontot redan är välfyllt av märkliga ligors större stålar, när man kan kosta på sig att dra sig tillbaka till rötterna utan att det behöver svida i egot.

Men Granqvist står på toppen just nu. Han utsågs för bara några veckor sedan till Sveriges bästa fotbollsspelare 2017. Han skulle kunna ha några fina år någon annanstans. Och Helsingborg spelar inte ens i Allsvenskan. Ändå väljer han att återvända. Det är verkligen stort och enastående vackert.

Kanske kan det vara en ny slags trotjänare som följer i hans spår. Spelare som fortfarande är på sin topp men ändå (eller kanske just därför) väljer att skänka de där åren till klubben som fostrade dem.

Helsingborg och dess supportrar kan börja ladda för att välkomna en hjältes återkomst.

/Marcus Birro