Ryssarna älskar också sina barn

I mitten av åttiotalet, när det kalla kriget var stelfruset, när USA och Sovjetunionen riktade bomber mot varandra och all populärkultur handlade om konflikten mellan öst och väst, skrev den ständigt och lite orättvist påhoppade sång-farbrodern Sting en fin sång som han döpte till Russians…

Där sjunger han bland annat:

Believe me when I say to you,I hope the Russians love their children too…

Sting var säkert ute efter att förändra världen med varenda ackord han någonsin slagit an och jag vet inte om han lyckades med det, men den där raden har levt kvar i mig i över trettio år.

Det är en enkel, naiv men sann liten mening om att försöka se det som förenar oss mer än det som skiljer oss åt.

Då, i mitten av 80-talet var världen indelad i två läger. Det var väst mot öst.

Nu är världen söndersliten i tusen små öar som alla glider runt och beskjuter varandra med religion, ideologi och fanatism och alla gör verkligen allt för att demonisera ” den andra”

Jag kom att tänka på Stings gamla låt den här veckan när det stod klart att 28 av de 42 ryska idrottarna som överklagat sina livstidsavstängningar av IOK friades av CAS (som är idrottens högsta juridiska instans).

Det betyder mer bakåt än framåt. Det är fortfarande inte alls säkert att någon enda av de 28 kommer tävla i OS, men det betyder att de flera av dem får tillbaka sina medaljer från OS i Sotji 2014…

Många är förbannade över den här domen. Av allt jag kunnat läsa om Ryssland och förra OS på deras hemmaplan är det svårt att tro annat än att det första beslutet att stänga av de 42 på livstid och porta Ryssland från OS var ett korrekt beslut.

Men tänk om…

Tänk OM rättvisa faktiskt skipats.

Bara lek med tanken om det varit svenska idrottsutövare, som suttit i Skavlan och på mittuppslag i tidningarna och gråtit och lovat hela svenska folket att de var oskyldiga, att de tänkte bevisa för världen att de var det, att de överklagat domen och att den nya domen skulle ge dem och hela Sverige upprättelse i den här frågan…

Allt medan världen röt som ett sårat lejon utanför knutarna.

Och så kommer domen. Och den visar att 28 av 42 frias. Kan ni tänka er revanschen i svensk media? Kan ni tänka er den svenska stoltheten? Kan ni se framför er de tårdrypande reportagen till stråkar och slow-motion?

Jag vet inte mer än någon annan när det gäller hur och varför IOK och CAS ser olika på de här utövarnas status som skyldiga.

Men jag vet att Ryssland anser att rättvisa blivit skipad. Kanske har de blåst hela världen en gång till. Kanske var inte alla ryska idrottare dopade 2014.

Det enda vi KAN vara säkra på, både 1985 och 2018, är att ryssarna är ungefär som vi. Och de älskar garanterat sina barn precis som vi.

/Marcus Birro