Entusiasmen över elitloppet – Marcus Birro

Det är så mycket man inte förstår.

I mitt fall typ allt…

Som tex varför är det möjligt att klättra upp och in i ett plåtrör och två timmar senare titta ut genom ett litet, helt vanligt fönster, och de Alperna under sig? Hur är det möjligt att våga älska efter att ha blivit sårad? Hur är det möjligt att inte gråta när man ser Tottis avskedsmatch?

Många frågor.

Och så har vi detta med trav.

Vi måste snacka om trav.

När biljetterna till restaurangplatserna för Elitloppet släpptes tidigare idag måndag  (5 februari) sålde de slut på fyra minuter.

Folk är som tokiga. Folk är som hysteriska småflickor när Marcus & Martinus kommer till staden.

Jag hade en gång turen (?) att hamna på samma tåg som en ansenlig mängd män (det är oftast män) som skulle upp till Elitloppet i Stockholm. Jag bodde i Norrköping då och tåget hade startat i Malmö åtskilliga timmar tidigare. Folk var som tokiga. De söps förstås. Men det är inget märkvärdigt. Nästan allting som har med nöje och frihet att göra i Sverige inkluderar fylla. Det var mer detta med den förväntansfulla stämningen som låg i luften.

Den påminde om förälskelse.

Det tindrade om de här männen. De såg kära ut helt enkelt. De hade flaggor och tutor och banderoller med hästnamn med sig.

Jag trodde i min enfald att hästar var tjejernas domän. Men här hade vi vuxna män i femtioårsåldern som såg ut att befinna sig på sitt livs största kärleksäventyr.

De sjöng sånger om hästar…

Trav är en folkhemsrörelse som av någon anledning arbetat sig in på sportsidorna. Det är mer spel än sport men kärleken till travhästarna är egentligen en slags kärlek till sin egen insikt i deras anatomi. Många män älskar att sätta sitt värde och sina stålar på spel. Man vill så gärna att kunskapen om vilken häst som kommer springa snabbast och smartast under Elitloppet ska generera stålar, men man vill nästan lika gärna också vara de som visste bäst. Det där är en manlig paradgren.

Hästen man satsar sina pengar på blir en slags ställföreträdare. Hästen blir en ambassadör för allt det man så stenhårt tror på.

På det sättet, tänker jag och blir hänförd av tanken, skiljer det sig inte särskilt mycket från hur vi som älskar ett fotbollslag tänker. Vi låter LAGET representera oss, vilka vi är, vad vi tror på. Vi låter LAGET representera allt det vi önskade att vi var. Jag är likadan. Det är samma känslor.

Jag vill också med den här texten skicka ut en förfrågan. Om det finns någon väldigt travintresserade som skulle vilja guida en stackars fotbollskille under Elitloppet, på plats på Solvalla, så jag får en chans att se och skriva om äventyret, hör av er till mig på marcus.birro@hotmail.com

/Birro