Dagen efter holmgången i Turin – Marcus Birro

Jag tror det var Ola Wenström på Viasat som sade något i stil med att mål är som en förerening i fotbollsvärlden. En perfekt fotbollsmatch slutar alltid 0-0, på sin höjd 1-0 eller 0-1.

Jag kan sympatisera med den tanken.

Är man uppväxt med, på och av italiensk fotboll och är 45 år så har man fått sin beskärda del av försvarsmässigt fotbollsgodis.

Jag är ju uppväxt med en italiensk far och en svensk mor. Jag är italiensk medborgare som är född och uppväxt i Sverige. Jag är bräckt vatten. Jag tror det blir en vacker blandning när det stillsamt vemodigt nordiska möter det utåtagerande och passionerade syd. Jag gillar blandningar.

Som älskare av italiensk fotboll lär man sig också älska rytmen i en fotbollsmatch. Jag vet att en del föredrar 90 minuter frenesi, högt tempo, många målchanser och glidtacklingar med dobbarna i midjehöjd. Men för mig är en fotbollsmatch som en symfoni. Den ska bölja som en vind genom träden. En riktigt bra fotbollsmatch ska innehålla lite av varje, ska stiga och sjunka i tempo och rytm.

En bra fotbollsmatch högsta värde kan lika gärna bestå av ett taktiskt drillat försvarsspel som en spelsugen Leo Messi. Jag har alltid förälskat mig mer i spelare som Nesta, Maldini, Baresi,  Ferri, Costacurta och Fabio Cannavaro. Majestätiska härförare som leder sina lag till segrar.

Matchen igår mellan Juventus-Tottenham var en fantastisk fotbollsmatch. Juve rivstartade och ledde med 2-0 efter åtta minuter. Då började plötsligt det självgoda flinet sprida sig på många Juve-spelare.

Det är något man inte alltid ser hos en klubb som som gjort till dygd att alltid löpa för laget, för staden, för klubben, för färgerna, för fansen tills dess att slutsignalen går. Men igår drabbades Juventus av högmod. Det gick alldeles för enkelt i början. Och Tottenham lät sig heller inte skrämmas som säkert alla andra lag i Serie A hade gjort vid en liknande situation.

Varje gång som Juve leder med 2-0 efter åtta minuter i ligan vinner man överlägset. Man slog tex Sassuolo för någon vecka sedan med 7-0.

Men Tottenham kommer från en stad, ett land och en liga som inte låter sig skrämmas. Alltså började man tålmodigt och konsekvent att käka sig tillbaka och den resan tillbaka in i matchen var hiskeligt vacker att skåda.

Inte många lag klättrar upp på alptoppen igen efter 0-2 borta mot Juventus. Men Tottenham gjorde det och man gjorde det genom att löpa smart och löpa mycket, genom att konsekvent använda sig av sin löpstyrka, sin suveräna kondition och sin goda fysik. Allegri, som ändå är en taktisk mästare, fick sig själv och sitt lag bli utmanövrerade av Tottenham.

Nu avgörs allt på Wembley och jag tror Tottenham fixar det. Min enda önskan är att få luta mig tillbaka den kvällen också och njuta av fotbollens allra sång, ett böljande och krängande spel mellan två storlag från olika delar av fotbollsvärlden.

/Marcus Birro