Nils-Eric Johansson, en av våra allra största – Marcus Birro

När jag bodde i Göteborg var det AIK vi var skraja för.

Inte som Öisare, vi är varken tillräckligt stora, starka eller dryga för att medvetet ställa oss i vägen, men redan dagar före mötet mellan IFK Göteborg och AIK brukade man fundera ut alternativa färdvägar hem från de krogar man levde sitt liv på under de där åren.

Situationen komplicerades delvis av att jag bodde på Folkungagatan 8, väldigt nära både Nya och Gamla Ullevi OCH flera av dem krogar som Blåvitts fans brukade ladda upp på.

Ett annat minne jag har är att åka i baksätet på en tyst taxi genom Göteborg, på väg till finalen i På Spåret hösten 2009, samma kväll som AIK vann sitt SM-guld mot just IFK Göteborg.

Det är svårt att avgöra vilket som kom först; storhetsvansinnet eller den lätt överlägsna, arroganta stilen som AIK kör. Jag älskar det där. Jag älskar attityden. Jag älskar att det finns klubbar (alltså människor för det är alltid passionerade, hängivna människor som bygger klubbar) som vågar ställa sig mitt i rummet, i dörren till det här ängsliga lilla landet och bara skrika ut: ” Du där. Vi är Sveriges bästa klubb. Egentligen oavsett hur det går är vi bättre, snyggare och lite större än vad du är.”

Man får vara beredd på att det visslar runt nackhåret alla de år då man faktiskt INTE är bäst i Sverige men det kan det vara värt.

Världen som show. Allt ljus på mig. ” Måste in och kolla hur AIK skött det här”… Den känslan.

Klubben som en tatuering på huden, i hjärtat, i drömmarna. Det blir inte större.

AIK har haft flera sådana där stora spelare som gått före, som förkortat avståndet mellan klacken, fansen och spelarna. En gubbe som Bojan D kommer ju alltid vara en legend för allt han betytt och gjort, både på planen och utanför den. En spelare är vår kärleks ambassadör. En lagkapten ännu mer så.

På många sätt är fanbäraren både den som står närmast och den som står längst ifrån oss. Han är älskad av många, hyllad, respekterad, en ikon. Samtidigt är han som vi fans, han kan inte bara fly. En Totti, Gerrard, Zanetti, Maldini, Del Piero kan inte bara packa väskan och byta klubb…

Eller…Det klart att de KAN. Allt är möjligt i en sport som allt mer handlar om stålar och individen. Men det är ändå längre för en lagkapten än för andra spelare. Och vi då? Vi fans som för alltid har pantsatt vårt dumma hjärta till en och samma förening. Vi kan fan inte byta. Vi kan inte dra när kvalspöket kommer och nyper oss i november. Vi kan inte börja hålla på något annat lag när förlusterna stegrar sig. Vi kan inte följa doften av pengar och plötsligt börja spela fotboll för huvudkonkurrenten.

Vi är körda sedan vi föddes.

Nils-Eric Johansson var en oerhört respekterad och älskad lagkapten i en klubb som inte alltid är just det, älskad. Men han var det. Det var stort att se. Nu tvingas han sluta spela fotboll och det känns som om en stor del av all färg bara rann rakt ur Allsvenskan. Det är en serie och en liga som jag lärt mig allt mer om de senaste åren bara.

Det är en serie och en liga som jag kommit att älska och högakta och till Allsvenskans främsta egenskaper hör att den rymmer flera sådana här helhjärtade ambassadörer för sin klubb. Nu försvinner en av dem. Det känns för jävligt helt enkelt.

Ändå är det en slags nåd att det är så här Johnasson försvinner ur svensk fotboll och inte på något annat sätt… AIK har ju sin historia med spelare som gått bort och Johansson kan fortsätta att vara en utmärkt man, en suverän farsa och en representant för klubben på tusen andra sätt.

Nu ser jag fram emot AIK fansens hyllning av sin kapten.

/Marcus Birro