Onsdag betyder Champions League – Monsieur
21 februari, 2018
Tre spel inför kvällens Europa League – MonsieurH
22 februari, 2018

Andrea Pirlo, fotbollens främste konstnär tackar för sig – Av Birro

Andrea Pirlo.

En tidlös furste, en utsökt finsmakare med fotboll som sin konst. Pirlo symboliserar detta nya Italien.

1990 var Andrea Pirlo i Göteborg. Bara en sådan sak. Jag kan tänka på det ibland. Tänk om vi gick förbi varandra bland flaggstängerna och träningsoverallerna på Heden under Gothia Cup. För det var där han var. Han vann så klart.

US Voluntas hette laget han spelade för då.

Andrea Pirlo.

En tidlös furste, en utsökt finsmakare med fotboll som sin konst.

Nu ska denna fotbollens ambassadör tackas av och det känns lite som om grundaren till själva sporten ska ge tillbaka nycklarna till materialrummet.

Den moderna fotbollen är nedlusad med sammanbitna stenhårda män i våldsamma tatueringar. Den moderna fotbollen älskar sina legoknektar.

Pirlo rör sig på en annan planet. Han kommer inte från rännstenen direkt, utan från ett välbärgat hem.

Han har aldrig känt behovet av att tatuera sig till en identitet som stenhård. Istället har han lagt håret bakom öronen och stått och stammat som en poet de få gånger han tvingas ut till mikrofonerna och tevekamerorna. I en värld som älskar brutal konfrontation och feta rubriker står Pirlo för subtil eftertänksamhet, sval elegans och inte minst ett tillslag på bollen som är en konstform precis som renässansen eller vilken annan konstriktning som helst. Pirlo har tagit fotbollen till nästa nivå helt på egen hand. När han talar fogar han samman de små orden till varsamma meningar, som små små vågor mot strandbrynet.

Där den moderna fotbollen varit en ständig storm i medierna smyger Pirlo snett bakom, som en gryning

Om fotbollen är ett palats vi älskar att röra oss i stannar jag längst och helst på Pirlos våningsplan. Han representerar allt det outsagda, det tysta geniet, som jag älskar med fotboll i allmänhet och italiensk fotboll i synnerhet. Det rör sig en hel värld bakom de där lugna, trygga ögonen. Han ser på spelet, inte enbart som det är, utan också hur det om någon sekund kommer att bli. Han är närmast synsk i sin speluppfattning. Det är som om han vet hur medspelarna kommer röra sig innan medspelaren vet det själv.

Under VM 2006 dominerade han Italiens anfallsspel med sedvanlig briljans. Med minuten kvar till ännu en garanterat förödande straffläggning mot Tyskland hittar han Fabio Grosso med en passning som inte är skapad i denna världen. Grosso skjuter direkt och gör mål. I finalen satte Pirlo dessutom sin straff när Italien vann VM.

Pirlo är ett av dessa ödmjuka genier som alla älskar, oavsett vilken klubb han spelar, eller inte, spelar för.

Jag skriver om Andrea Pirlo i nutid eftersom det inte finns ett före och ett efter Pirlo. Det finns bara Pirlo. Det finns bara denna myt och realitet. Att han nu ska sluta spela fotboll ändrar inte på det överhuvudtaget.

Om du kan se till att vara på San Siro den 21 Maj.

 

/Birro