Fansens revolt – Av Marcus Birro

Jag minns den mediala stenåldern när man skyndande sig hem från betongöknen på Nya Ullevi för att hinna hem till de blixtrande sekunderna av eufori som utgjorde sportbevakningen i svensk teve i mitten av åttiotalet…

Teve på den tiden var två kanaler. Lördagsunderhållning gick ut på att se människor tävla i att hinna föst över ett övergångsställe i ett program som hette Razzel…

Hade man tur kunde man läsa några rader i matchen i GT dan efter.

Hade man ännu mer tid spelades matchen på en söndag och då var det Sportspegeln på kvällen och dagen efter hade sporten fler sidor än vanligt.

Men oftast fick man bara se rörliga bilder från Öis-matcher om det varit något lag från Stockholm på besök.

Det kan vara svårt för de som är unga nu att ens föreställa sig hur skrämmande usel och begränsad sportjournalistiken var i början av åttiotalet. På lördagar kunde man se knastriga sändningar från England och det hände att finalen i dåvarande Europacupen visades i teve. Annars var det korta, kärnfulla och ofta helt meningslösa rapporter om matcherna som spelats.

Sportjournalistiken 2018 är en helt annan värld. Det är en annan planet. Vi som tar betalt för vårt skrivande om sport ligger nästan allt steget efter. Fans och supportrar följer sina lag med en slaviskt noggrannhet som ofta har sin botten i hängivelse och passion. Många etablerade (läs trötta) sportjournalister har från första början sett på dessa som fiender, som hot. Deras position har blivit hotad och de har reagerat med att ta avstånd.

Jag började själv skriva om fotboll av en enda anledning. Jag var skit-trött på gammelmedias slentrianmässiga attityd rörande italiensk fotboll.

Den berömda droppen som fick den berömda bägaren att forsa över var en VM-krönika i SVT som målade ut matchen mellan Italien och Tyskland (semifinal i VM 2006) som ett sömnpiller. Jag fattade ingenting. Hade vi sett samma match? Där jag såg böljande symfoniskt spel med en antik sagas dramaturgi, hjältars födelse, såg SVT en stentrist match utan hjärta….

Människor har i alla tider retat sig på elitens verklighetsförklaring. Det har handlat om den politiska, kulturella och framförallt den mediala eliten. Men möjligheten som öppnade sig runt 2005-2006 var helt unik. Det gick att traska runt alla förbannade mediala grindväktare. Det gick att bygga sig en egen plattform. Det gick att nå ut.

Så jag ringde Svenska Fans och började skriva (gratis de första åren) om italiensk fotboll. Därifrån blev jag sedan handplockad av Expressen och vann priset som Sveriges bästa sportjournalist (Guldskölden) två gånger.

Men jag är fortfarande först och främst ett fan, en supporter. Jag är ingen journalist. Jag skriver dock jävligt bra. Alltså fanns det en chans för mig. Jag har dock aldrig hävdat att jag vet mer om fotboll än någon annan, ofta är det precis tvärtom. Jag kan rätt mycket om Italien, om Roma och om Serie A. Dessutom har jag märkt att min ålder, som ibland kan kännas som en förbannelse, också kan vara nyttig i mitt skrivande. Jag har, som det heter, varit med förr. Jag har varit en passionerad fotbollssupporter i 35 år och kan sätta sammanhang, skeenden och situationer i sammanhang.

Men jag är alltjämnt en novis. Jag är fortfarande ingen journalist. Men jag är stolt och glad över att jag är en av få sportskribenter som hellre jublar över bengaler på läktaren än genast börjar muttra om fruktansvärd supporterkultur så fort det sprakar lite på en läktare.

Sportjournalistiken har till skillnad från exempelvis kulturjournalistik fortsatt att utvecklas och vara väldigt angelägen i en ny tid. Dessutom är det en befrielse att det är fansen själva, supportrarna, de som är fast i sin kärlek till laget, staden och klubbmärket som tar täten och går i täten för utvecklingen.

/Marcus Birro