Den sömniga serielunken i SHL – Av Marcus Birro

Vintern kom när våren skulle ha kommit.

Iskyla, snökanoner och kaos överallt.

Men tåget gick i tid. Och kom fram i tid.

Inga konstigheter.

Jag minns när SJ i en debattartikel i Aftonbladet (med en snett leende får man förmoda) anklagade mig för att ha ”dålig karma” efter att jag i min tur skrivit något om dessa ständigt försenade tåg.

Att de ideligen var sena var alltså i grund och botten mitt eget fel eftersom jag uppenbarligen var en sten på rälsen i mitt tidigare liv…

Snacka om debatt-teknik i världsklass.

Det har ju varit sportlov och jag tog barnen till min gamla hemstad Göteborg. Vi stretade på i iskylan och besökte mina gamla kvarter borta vid Ullevi, Tänk På Döden-skylten och så Gamla Ullevi som egentligen är Nya Ullevi. Vi kollade in Öis-shopen och promenerade exakt samma väg som jag själv gick med min pappa när vi tagit bilen från förorten för att stå och frysa inne på stora Ullevis betongläktare och höra Sonny Åberg skrika löpvägar från sin position vid mittplan. Nu är det jag som är pappa. Igår var jag Milo. Det är helt otroligt vad tiden går fort.

Vi tar spårvagnen till min farsa i Majorna och vi surrar lite om vad som egentligen hände med Gunnar Gren, min far var tillsammans med hans dotter under tiotalet år på nittiotalet och jag försöker förklara för mina barn vad som menas med att ljuset slocknar, att en enastående karriär plötsligt tar slut och hur svårt det är för många människor att hitta ny mark under fötterna när karriären tar slut. Det är svårt att förklara det där. En människa som fått allt, som uppnått i stort sett allt, som lyckades med det miljoner pojkar och flickor bara kan drömma om, han får det, han är värd det, han har slitit för det, och så gör tiden vad tiden alltid gör, sitt jobb, och så är karriären slut och istället för att vila i framgången och lite vemodigt le åt minnena så blir man bitter, sorgsen och frustrerad istället.

Saknaden blir större och starkare än allt det man faktiskt uppnått.

Jag älskar Göteborg. Det är min stad. Det är också en förlorad stad, för mig och mitt hjärta, men det är också en del av våra villkor som människor när vi blir äldre. Vi måste lära oss att allting är ett avsked. Eller flera. Hela livet består av en enda lång rad av avsked.

Tåget fortsätter att vara i tid och vi kliver av på en iskall perrong hemma i Stockholm. Jag har lyckats lösa två billiga poänger till Djurgården-Brynäs och tanken är att jag och sonen ska ha lite klassisk tid tillsammans. Det blir hans första hockeymatch och min fjärde. Första gången drogs jag med i hockeyfebern i Göteborg i slutet av åttiotalet när Frölunda skulle möta Skellefteå i någon slags playoff till dåvarande Elitserien. Frölunda fick stryk med 10-1 om jag minns rätt. Sedan blev jag bjuden av Luleås fantastiske trevlige Per Ledin när hans lag mötte Djurgården på Hovet för några år sedan, och förra året var jag med när Mats Magnusson hyllades i Ängelholm inför en match mellan Rögle-Djurgården, i samband med boken om Magnusson som jag skrev.

Nu är det alltså Djurgården igen.

Vi är där i god tid. Det är kallt och mycket folk överallt. En del packade äldre män i slarvigt knutna slipsar som vacklar in i från det grekiska haket tvärs över, annars är det hur lugnt och städat som helst.

Jag vet inte om det är för att det är match nummer 198 (typ) i serien men allt och alla låter trötta. Brynäs-klacken står snett ovanför oss och de låter som lobotomerade zombies. Det är sömnigt och entonigt. Matchen är rätt sömnig den också. När Brynäs gör 0-1 orkar spelarna knappat fira. De skrinnar tillbaka till båset och ser mest ut att längta hem till Gävle.

Vi köper popcorn i periodpausen men det blir inte bättre för det.

Jag saknar Niklas Widegård eller Niklas Holmgren, Lasse Granqvist och de andra. De kan få upp pulsen till vilken hockeymatch som helst. För det här var rejält sömnigt.

Jag ska inte döma ut hel SHL för en ena match, givetvis inte, men kanske är det hysteriskt digra spelschemat  (Brynäs hade match dagen efter igen, då mot Frölunda) en anledning till att både spelare och publik såg lite trötta ut.

Eller vad säger ni som läser detta och som går på hockey tusen gånger oftare än vad jag gör? Vilka är era tankar?

/Birro