Milanoderby och seriefinal i La liga – Söndag
3 mars, 2018
CL-tisdag – Monsieur
6 mars, 2018

Vila i frid, Davide Astori – av Marcus Birro

Davide Astori var alltid först av alla ner till frukosten när laget låg på hotell.

Igår klockan 0930 saknades han nere i matsalen.

  • Var är Davide?
  • Han är inte här.
  • Han är ju alltid först ner.

Man går upp för att väcka honom men ingen öppnar när man knackar på.

Paniken sprider sig. Var är han?

Fiorentinas lagkapten är en dedikerad, seriös och noggrann människa, ett föredöme både på och utanför fotbollsplanen.

Man ber hotellpersonalen om att öppna dörren till hans rum och där ligger han i sängen och ser ut att sova.

Men han sover inte. Han är död.

31 år gammal, mitt i livet, mitt i en blomstrande karriär, nybliven tvåbarnspappa (han blev far igen för två veckor sedan) lagkapten och ambassadör för hundratusentals fans från Florens. Han sågs som en fanbärare även i det nya italienska landslag som håller på att formeras i spillrorna av dubbelmötet mot Sverige. Han stod på toppen.

Fostrad i Milan, sedan hjälte och älskad i Cagliari (det var vackert och rörande att läsa vad Albin Ekdal sade om sin gamle lagkamrat i Expressen igår) som han också stannade i trots lockrop från utlandet.

Han lånades ut av Cagliari till en fin säsong i Roma innan han (även det som lån) gick till Fiorentina där han alltså blev lagkapten sedan klubben köpt loss honom.

Låt mig sammanfatta den saken med en enda mening.

Det är inte vem som helst som blir lagkapten för Fiorentina.

Sorgen far som en isvind genom en hel fotbollsvärld. Många människor som älskar sporten men kanske har sitt hjärta i en helt annan liga, i ett annat lag, gråter, sörjer, hedrar. Jag tror det beror på att vi är grenar på samma träd, medlemmar i samma familj. Vi som passionerat följer en liga eller ett favoritlag får relationer med de här spelarna. De blir våra vänner. Under sin säsong i Roma (och även efter det) såg jag Astori oftare än jag såg mina vänner. Jag såg honom spela match vare vecka, läst om honom så gott som varje dag. Han kom nära. Hans leende gladde mig. Hans ilska blev min ilska.

Därför blir också hans tragiska död min sorg. Vi som älskar den här sporten sitter sammanlänkade. Därför har hela fotbollsvärlden sorg när en enskild spelare rycks ifrån oss allt för tidigt.

En lagkapten och fanbärare är en ambassadör för tusen drömmar, för staden, klubben, stoltheten över flydda dagar och förhoppningar inför framtiden. Davide Astori var en ambassadör också för staden Florens. Mer än många andra kom han att manifestera och symbolisera många av de vackra dygder som gjort Florens till kulturellt högcenter i hundratals år. Det var alltså ingen slump att det var i just Fiorentina som han blev lagkapten och stadens fanbärare.

Hans personlighet passade fint in i Florens.

I Florens finns bara ett fotbollslag. Det är viktigt att minnas det. Florens är en världsstad med ett enda fotbollslag så en lagkapten blir symbolen för hela staden, också för dom som inte bryr sig särskilt mycket om fotboll.

Jag grät igår. Det var en fruktansvärt tung dag. Under hela dygnet följde jag rapporteringen från Italien om hans död, och om hans gärning. Låt oss aldrig glömma Davide Astori. Låt oss alltid minnas med vilken vacker omtanke och innerlig ärlighet han närmade sig livet och sin konst. Låt oss bli påminda om hur oerhört skört livet är, hur viktigt det är att vi berättar för de vi älskar att vi är tacksamma över att de finns.

När en gren knäcks på vårt träd lider hela trädet. Den här sorgen har också påmint oss om att kärleken till sporten, till laget, till staden och klubbmärket, är en inkluderande kärlek. Det skrivs och talas ofta om rivalitet och hat. Men det som förenar oss är långt mycket mer än det som skiljer oss åt.

Vila i frid, Davide. Vi glömmer dig aldrig.