Det är i sprickan som ljuset slår in – Av Marcus Birro

I arbetet med att skriva om sport och med Birros Sportpodcast får man en inblick i människors hjärtan och liv.

Media och fans har ibland en förmåga att omänskliggöra sina idoler.

Spelarna själva bidrar ofta till det där.

Det känns som en spelares avatar blir ett slags föredöme, som om människan ute på planen försöker härma och efterlikna en karaktär ur FIFA 18.

Inför returen i Paris mellan PSG och Real Madrid talade Fredrik Ljungberg i Viasats studio om detta med att erkänna sig svag i ett omklädningsrum. Ljungberg berättade att det finns spelare som använder en medspelares svaghet till sin egen fördel. Vet man om att en spelare är psykiskt utsatt inför vissa matcher så kan alltså den egna lagkamraten (!) använda detta för att helt enkelt mobba ut spelaren och själv ta dennes plats.

Det är väl som det är med den saken, även om jag kan tycka att det är rätt snuskigt.

I tisdags handlade det om Di Maria som öppet erkänt att han använt psykolog för att kunna hantera sin nervositet och sin rädsla att misslyckas inför stora matcher.

Samtidigt var Ljungberg inne på paradoxen i att ha dåligt självförtroende och samtidigt öppet erkänna denna svaghet. Det där är intressant. Jag tror på att all mänsklighet är till gagn för oss, om vi vågar erkänna den. Att erkänna vår svaghet, vår rädsla, våra tillkortakommanden, vår förvirring gör oss starka. Att dra fram vår skräck i ljuset får trollen att spricka och dö.

Jag älskar idrottsmän som vågar vara ödmjuka och sårbara. Det är som den gamle hjälten Leonard Cohen sjunger: ” Det finns en spricka i allting, det är där ljuset slår in.” Det är ju så. Våra sår är en del av vilka vi är. Det betyder inte att man som idrottsman ska gå runt och gråta ut i tid och otid men det betyder att allt som definierar oss som människor också definierar elitidrottare.

Netflix har en fenomenal ny serie där man får komma lite närmare Juventus. Jag kan en del om den gamla damen. Givetvis gör de ingenting utan att det ska gagna klubben och dokumentären är på sina ställen lite väl tillrättalagd, men den ger ändå en helt unik inblick i vardagen hos de superstjärnor vi annars bara ser på fotbollsplanen eller på sin höjd i spelartunneln eller på en presskonferens.

Att få se Gianuigi Buffon komma ut ur sitt hus och näsan glömma att låsa innan han kastar sig in i sin bil eller att se Pjanic hämta sina barn från förskolan, det skänker de här människorna en ny dimension.

Det sägs också flera gånger i den där dokumentären något väldigt intressant. I Italien och kanske särskilt i en klubb som Juventus, handlar allting förs och främst om MÄNNISKAN och i andra hand om fotbollsspelaren. Först det mänskliga, sedan det idrottsliga alltså. Jag gillar det där.

Och ingen kan ju säga annat än att det uppenbarligen fungerar…

Jag blir glad när både Dalkurd och AIK går ut på Twitter och visar sin vördnad och sin medmänsklighet efter Davide Astoris tragiska död.

Jag blir också både glad och rörd när IFK Göteborgs lagkapten Sebastian Eriksson skriver så här på Instagram efter beskedet att hans forne lagkamrat i Cagliari har gått bort:

”I skrivande stund gråter jag emellanåt för att nästa sekund återigen bli helt förvånad av tanken att du lämnat oss. Man vill inte förstå. Det går inte.

Du kunde verkligen bära fram dina lagkamrater där ute på planen. Varje sekund var du på en och såg till att man tog rätt beslut. Än idag kan jag höra din röst i mitt huvud när jag tänker på dig, trots att det var några år sedan vi spelade tillsammans nu.
Det är många som är berörda av din bortgång och det märks att du var samma Davide för oss alla. Ska jag verkligen skriva det tänker jag, men det är just precis därför jag måste göra det. Därför att du var samma mot mig som du var mot alla inom denna konstiga fotbollsvärld. Oavsett vem man var och var man kom från. Vi har alla samma bild av dig. För oss alla är du den där underbara Davide. ”

Jag är bra med ord. Det är min grej. Jag har som yrke att formulera svåra saker så att andra kan hämta styrka i det. Sebastian Eriksson har ett helt annat yrke. Han är fotbollsspelare. Då förstår ni kanske hur stort det är att jag väljer att citera hans ord i den här texten. Tack Sebastian Eriksson för att du skrev som du gjorde och för att du ångade visa dig mänsklig.

Värdigt och vackert.