Chiellini är en ambassadör för alla, även utanför fotbollen – Av Marcus Birro

Det är helg och dags att se över veckan som gått.

Hela den här veckan har präglats av Davide Astoris tragiska död natten mellan lördag och söndag förra veckan.

Den lade en svart hinna över allting. Den fick många av oss att gråta. Också vi som aldrig ens träffat honom men ändå följde honom varje vecka, på planen, i tidningarna, genom andras historier och berättelser. I torsdags begravdes han i samma kyrka som bland andra Michelangelo vilar. En hel stad, ett helt land, och en hel fotbollsvärld tog ett stilla, värdigt och oändligt sorgset farväl av en människa som kom att betyda väldigt mycket för väldigt många.

IFK Göteborgs lagkapten Sebastian Eriksson är en av dessa människor. Han spelade med Astori i Cagliari och vittnar om en extraordinär människa. Jag blir väldigt rörd när jag läser Eriksson och som författare imponeras jag också av hans sällsynt begåvade förmåga att formulera sig. Jag tror fotbolls-Sverige behöver fler modiga spelare som vågar visa sig vara människor.

I onsdags reste Juventus till London med 85% emot sig. Så ser statistiken ut för ett bortalag efter att ha spelat 2-2 hemma. Men Juventus behöver inte ens 15 % för att vända och vinna en åttondelsfinal i CL. Varför? Därför att man är Juventus. Både Allegri och Juventus fantastiska backlinje gjorde en dålig insats i Turin. Juventus och Allegri tillåter aldrig att göra om samma misstag. Så när den gode Allegri såg att Benatia inte funkade bytte han ut honom mot Lichtsteiner (som Lagerbäck i Viasat envist kallade för Lichtensteiner…) och med hjälp av honom och Higuain och Dybala vände man en match som man inte ens såg ut att vara med i under första halvlek.

Det är Juventus. Det är så här de varit i alla år.

Jag har följt Chiellini i tolv, tretton år och jag tror aldrig jag har sett honom lika bra som i matchen mot Tottenham i London. Han var en arme helt på egen hand. Han är (också) en väldigt speciell människa, välutbildad, vänlig, varm, solidarisk. Han skulle fungera lika bra som politiker, ambassadör eller företagsledare och det slår mig på nattkröken när jag ser en intervju med honom, hör han inte kan hålla tårarna tillbaka när reportern kommer in på Astori, att han är allt det där. Han är en ambassadör för sig själv, sin klubb, sin stad, sitt land men också i väldigt hög grad för sin sport. Jag blir väldigt stolt över att älska fotboll när jag ser Giorgio Chiellini spela fotboll. När jag ser honom krama Buffon efter att ha förhindrat ännu ett mål är det som att få en inblick i en helig rit. Det är som att få inblick bakom det allra heligaste draperiet. Han gör försvarsfotboll till en skön konst och han gör det inte enbart genom att vara en av världens bästa fotbollsspelare, han gör det lika mycket utanför planen, hur han för sig, vad han säger, hur han säger det, hur han bemöter människor, vad han säger i intervjuer, hur han uppför sig. Han är en ambassadör för oss alla.

Jag hoppas vi i Sverige också kan lära oss av den heder länder som Italien lägger i försvarsspel. Vi hade Brommapojkarnas mittback Martin Rauschenberg som gäst i Studio Allsvenskan och han pratade också om det där, att Sverige inte riktigt värdesätter försvarsspel. Han har rätt i det.

Jag tror fotbolls-Sverige skulle må bra av fler helhjärtade, välformulerade och känslosamma människor. Spelare som vågar visa sig sårbara, som lyfter fram andra egenskaper än tatueringar, stenhård jargong, yta och hårdhet. Det verkliga livet pågår alltid bakom kulisserna.

/Birro