Dags att ta död på myten om den defensiva italienska fotbollen – Av Birro

Nästan allting som jag muttrar om är sådant jag inte vet något om.

Människor, platser, städer, sporter.

Det är som om livet självt lagt in de där kornen av bitter galla runt allting som vi inte orkar ta oss igenom.

Folk som aldrig läst poesi avskyr dikter, folk som inte varit i Venedig tror att allt bara är trångt, dyrt och smutsigt, och människor som inte kan något om italiensk fotboll surrar fortfarande om filmade divor och ” de italienska lagen vet ju hur man försvarar en ledning och  sätter alltid defensiven främst.”

Även våra stora mediala plattformar hyser personer som ur ryggradens allra innersta reflex plockar fram fördomar, myter och sanningar som möjligen var sanna 1992. Om ens då.

Och möjliga sanningar bör man akta sig för…

När det gäller myten om det defensiva Italien finns det faktiskt en datum när den dog. Det råkar faktiskt vara just det datum och den match som fick mig att börja skriva om fotboll på Svenska Fabs,

Den 4 juli 2006 mötte Italien Tyskland. Italien vann. Med bara minuter kvar av förlängningen hittade Pirlo den gudomlige Fabio Grosso som i sin tur smekte in 1-0 i bortre burgaveln.

Någon minut senare plockade Fabio Napoleon Cannavaro ner bollen två gånger, hittade Totti som hittade Gilardino som i sin tur bakom ryggen (!) hittar Del Piero som sätter 2-0 för Italien…( I exakt samma läge som han kom fri sex år tidigare i EM-finalen 2000 vid ställningen 1-1 men den gången missade han.(

Om detta har jag skrivit en avhandling under de här tolv åren som snart gått. Under flera år gick jag under smeknamnet Grande Grosso (själva begreppet tror jag faktiskt det var Lasse Granqvist som myntade) men det var egentligen inte han som vann matchen för Italien.

Det gjorde förbundskapten Marcello Lippi.

Låt oss titta lite hur detta ”defensiva Italien” valde att försöka förändra matchbilden den där julikvällen 2006.

I matchminut 74 byter Lippi ut en håglös och allt för defensiv Luca Toni och sätter in Gilardino.

Ett offensivt byte.

Till första förlängningskvarten byter han också ut mittfältaren Mauro Camoranesi och sätter in anfallen Iaquinta.

Senare i förlängningen byter han även ut mittfältaren Simone Perrotta och sätter in anfallaren Del Piero.

Detta gör han alltså i en semifinal mot Tyskland, i Tyskland. Tre rent offensiva byten.

Där och då borde det stå klart för varenda duktig fotbollstyckare i hela den fria världen (även en ypperlig sådan som Lasse Lagerbäck) att italiensk fotboll inte längre handlar om att slå vakt om ledningar eller att enbart hemfalla åt defensiv fotboll.

Det har gått tolv år sedan dess.

Sanningen är den att Italien inte spelat defensivt sedan Arrigo Sacchi skötte Milan och senare landslaget.

Sant är det däremot att försvarsspel ses som en vacker konstform i Italien, minst lika mycket värd som anfallsspel.

Men det betyder INTE att italienska lag (eller landslaget) spelar defensivt eller är bättre än andra lag och länder på att försvara ledningar. Det är en lögn. Kan vi en gång för alla enas om att slippa upprepa dessa ständiga floskler i media? Please.

Det är bara okunnigt och vittnar om en enorm lathet.