Att föra fotbollsarvet vidare – Av Marcus Birro

Jag sade det till AIK:s Daniel Sundgren häromdagen:

• Du hade ju inget val, du föddes AIK:are.
• Jag är glad att jag inte fick något val, svarade Daniel, vars farsa Gary ju spelade för både AIK och i svenska landslaget.

Så där är det ju.

Man fattar det först ordentligt sedan man själv fick barn.

En av de finaste fördelarna med att vara förälder är att man får föra sin tårdrypande passion för sitt favoritlag vidare till sina barn.

Hade man fått välja fritt hade man kanske inte hamnat på en blåsig öde betongläktare  och sett ÖIS kriga sig till 2-2 mot Halmia när man var barn. Man hade kanske valt ett annat öde än att skaka fram i en sunkig Golf från förorten in till Nya Ullevi för att se Dennis Olsson och de andra vaktmästarna och brandmännen i Örgryte härja loss mot IFK Malmö och Sylvia.

Det finns något ganska vackert i att man inte väljer utan får kärleken till ett fotbollslag sig tilldelat genom tradition och via sina föräldrar.

Kärleken till ett lag är en av få grundlagar som finns kvar i den moderna fotbollen och som fortfarande betyder något i denna ambulerade cirkus av pengar och cynism.

Men frågan är hur man gör när man bor i en stad och ens hjärtas lag finns i en helt annan stad, 50 mil bort.

Min son har ännu inte varit på en svensk fotbollsmatch live. Inför den kommande säsongen måste det ske men nu är det hans farsan alltså jag, som drar ut på det.

Tänk om hans första fotbollsmatch blir Hammarby… Tänk om man får en fin upplevelse den där dagen. Då kommer han ju med all sannolikhet heja på Bajen resten av livet. Eller tänk om vi tar oss ut till Friends och ser AIK lira och AIK gör en kanonmatch och vinner med 4-0. Blir han gnagare då? Kommer han glida runt i Ebba Grön-tröjor och hävda att AIK:aren Fjodor var Ebbas riktiga ledare istället för den där djurgårdaren som sjöng och sedan bildade Imperiet…

Eller tänk om han tar fin-taxi med mig för att se Djurgården spela och vinna och långsam förvandlas till elegant östmalmare framför mina förfärade faders-ögon…

Det är läskiga beslut. Det är svårare än man kan tro detta.

Samtidigt…

När min farsa kom hit på sextiotalet från Italien och efter att ha träffat min mamma bestämt sig för att stanna här, var en av de första grejerna han gjorde att gå på en match med varje göteborgslag. På den tiden fanns knappt Häcken så han gick och såg en match med vardera IFK Göteborg, GAIS och Öis för att bilda sig en egen uppfattning om vad vilken stad och vilket land han hade att göra med.

Det blev Öis.

Kanske måste en generation ibland gå ner för landning i en annan tid och i en annan värld och göra samma beslut? Kanske ska jag låta min son med öppna ögon och utan den barlast av tradition och historia som alla fotbollslag har, välja vilket lag han tycker spelade bäst fotboll?

Eller också så väntar och väntar jag tills Öis kommer till Täby och möter Frej och hoppas han förstår att det är Öisare han är.

/Birro