Italiens landslag ska börja sin klättring från botten – Av Birro

Solen gick upp över Milano den där morgonen i november 2017 också.

Solen var lite extra gul, himlen var så där nordiskt blå som den kan vara över en blåsig insjö en relativt perfekt tempererad sommardag i juni när myrorna rusar fram över den utlagda filten och det susar i tallar och björkar intill grusstigen till sommarstugan.

Sverige hade slagit ut Italien och tagit sig till VM. Italien hade just missat sitt första världsmästerskap för första gången på evigheter och jag vek ihop mina flagga och matchtröja och tog flyget hem till Sverige igen.

Sedan dess har jag inte ens orkat sortera mina italienska landslagströjor. Jag har inte orkat tvätta flaggan ren från patetiska tårar. Det är som det är.

Men man kan ändå inte säga att italienska fotbollsfans led svåra sorger efter uttåget mot Sverige. I Italien är klubbarna mycket större än landslaget. Folk i gemen brukar inte orka börja bry sig innan kvartsfinal.

Däremot var prestigeförlusten inom det italienska fotbollsförbundet stor. Italiensk fotbolls självbild är, med viss rätt, rätt monumental. Samtidigt är Italien ett land som alltid reser sig ur stora kriser, ur svackor, ur katastrofer. Italien som lan blir handlingskraftigt när det måste. Efter tsunamin 2004 var Italien det land som först landade flygplan i Thailand för att bistå.

Ryktet om den handlingsförlamade italienare, bilden av en glidare i dyr bil som cruisar runt på stan med armen ut genom fönsterrutan är helt enkelt inte sann.

Italien står på en ny och spännande botten när det kommer till fotboll. Ingenting av det som man krampaktigt försökte hålla fast vid finns längre kvar. Inte ens Italien kunde ta sig till VM med en dålig tränare och omotiverade spelare. Till och med Italien kunde få stryk och missa VM.

Nu satsar man ungt inför träningsmatcherna mot Argentina och England. Du Biagio har tidigare varit förbundskapten för U21 och har till och med lyckats få med sig Buffon som ju sade att han skulle sluta efter Sverige-matchen. Men han är tillbaka. Och med sig har han en ny kull av unga, spännande spelare, Chiesa, Cutrone, Spinazzola, Pellegrini.

Botten kan vara en rätt läskig plats. Men när man väl svalt sin stolthet och börjar kika runt lite så upptäcker man vägen upp och ut och sedan är det upp till dig att börja bygga dig tillräckligt stark för att ta dig upp för de där trapporna och upp i ljuset igen.

Att se Italien spela vänskapsmatcher brukar vara ungefär lika roligt som att se en svensk stå-upp-komiker.

Men den här gången ser jag verkligen fram emot matcherna mot England och Argentina.

Från botten finns bara en väg.