Lidande är en del av passionen – Av Marcus Birro

Påsken är lidande. Lidande är passion. Passion är våra liv.

I början av 00-talet myntade jag begreppet ”Nestas ögon”…

Det hela var mycket enkelt.

Italien leder med 1-0 och motståndarna får en hörna. Kameran zoomar in Alessandro Nestas bildsköna ansikte precis samtidigt som han sneglar upp mot den elektroniska tavlan på arenan för att räkna ut hur många fruktansvärda minuter det är kvar av matchen.

Sedan…

Blicken…

Den skräcken. Den iskalla paniken.

Det spelar ingen roll at vi alla vet att han är en av världens bästa försvarare eller att det faktiskt fanns en tid när Italien på riktigt  VAR världsbäst på att försvara en ledning.

Det är ändå ren och skär skräck.

Lidandet som konstform.

Det bisarra är att friden fanns i kvitteringen som ibland kom på den där förbannade hörnan. När kameran hittade Nestas vackra ögon igen fanns det inget outtalat eller svart kvar i dem, bara en sorts försoning med lidandet. Han hade gått skräcken till mötes. De hade försonats.

Påsken är varje kristen människas innersta och viktigaste högtid.

För de allra flesta i Sverige betyder Gud inte ett skvatt.

Men för Ken Sema betyder Gud allt.

Han nämner Gud i varje intervju och för oss som tror på Gud i offentligheten betyder varje öppet kristen känd person ett slags vattenhål, en oas, en fristad, en broder.

Trappatoni hade vigvatten med sig på tränarbänken när han var förbundskapten för Italien under VM 2002. Men mot mutkolven och knarksmugglaren Moreno (korrupt domare, googla honom efter att ni läst den här texten) hjälpte inte ens det.

Hristo Stoixhkov myntade det monumentalt klassiska ”Gud är bulgar” vid tillfälle och jag är tillräckligt gammal för att ha sett Gud spela handboll för Argentina när Maradona gjorde 1-0 mot England i VM 1986.

För att verkligen ge Maradona rätt i realtid rörde Gud vid honom när han sedan gjorde 2-0 i samma match.

I andra länder är tron på Gud en naturlig del av livet. I Sverige är det inte så. Det är som det är. Jag kunde dock önska att alla som inte tror i sina hjärtan lyckades uppbringa tillräckligt mycket värdighet och respekt för att det finns områden i våra liv som fylls av helighet och andlighet. Precis som vi som är troende alltid ska respektera dem som inte tror.

Hur som helst tror jag att vi alla känner till en del om lidandet. Det är ett tillstånd som alla som älskar vet mycket om. Kärlek är ofta synonymt med lidande. Marcel Proust, underbart svår fransk författare, sade det så fint när han inifrån sitt fördragna rum i Paris skrev att ” Den som älskar och den som njuter är aldrig samma människa”.

Jag älskar svårmodet. Jag älskar inte lidandet, men jag har respekt för lidandet. Jag inser också att kärlek och lidande är olika sidor av samma mynt. Jag vet att kärlek till största delen är just lidande och något mindre del eufori.

Och lek med tanken ett tag, tänk om Jesus faktiskt dog och återuppstod för dina synder. Tänk OM det är sant.

Vad skulle det betyda för ditt liv?

Till helgen börjar Allsvenskan i fotboll. Förbered dig och ditt stackars hjärta på både lidande och några möjligen på sin höjd några fram ren och oblandad eufori,

/Birro