Låt Allsvenskan 2018 rulla igång – Av Marcus Birro

Jag minns vår gula Golf och hur den skuttade och morrade hela vägen från förorten och in till Nya Ullevi. ÖIS spelade sina matcher inför ett gäng tappra äldre män i slitna filtkepsar. Och oss. Vi stod där på stentrapporna, vid något av staken, och kunde höra minsta suck från planen. Det var som ett sorts ständigt besök i helvetets förgård.

Både Sverige och Allsvenskan var en slags förort till Sovjet på den tiden. Det var grått, dammigt, stängt och eländigt det mesta. TV hade två kanaler och söndagarna var ungefär sju timmar längre än idag.

Förorten däremot var lugnare, Några trötta fyllon på bänkarna nere i centrum drack Rosita och sjöng finska sånger, men biblioteket var nytt och fräscht och där kunde man sjunka ner med en bok eller en tidning och alltid få vara ifred för de hjärndöda mobbarna. De vågade sig aldrig in på biblioteket. När jag sprang ifrån dem på bron över motorvägen irrade de bort sig. Jag tror inte ens de visste vart biblioteket låg.

Jag minns även hur det på nittiotalet muttrades om att publiken skulle svika arenorna och Allsvenskan när tv tog allt mer plats. Den besvärjelsen slog fullständigt fel. 2018 kan man se tusen fotbollsmatcher varje dag men ändå fylls läktarna av folk. Det är en direkt motreaktion på farhågorna från för tjugo år sedan.

Jag fick uppleva Örgrytes senaste storhetstid, när man vann Svenska Cupen under Erik Hamren och när brassen Alfonso gjorde vad han ville mot IFK Göteborg (och resten av lagen i serien) 2002.

Sedan försvann jag ett tag. Från runt 2006 försvann jag fullständigt in i den italienska fotbollen Jag har fortfarande mitt hjärta där. Det är en del av mitt urspring, en stor del av vem jag är, och en väldigt stor del av mitt hjärta.

Jag har gått på allsvenska matcher ibland och givetvis följt serien, men inte på lika nära håll och inte med samma intensiva blick.

Men så!

När jag för lite drygt ett år sedan fick chansen att arbeta med Allsvenskan igen insåg jag ödmjukt vilket oerhört folkligt engagemang och vilken fantastisk kärlek det ryms i den här ligan. Det var som att gå rak in i en storm. Det var som att hitta en stor festsal längst in en mörk, läskig grotta. Det var som att hitta en solbelyst glänta mitt i en mörk och dyster skog. Det var en stor frist och faktiskt en sorts nåd att få ta del av den passion som Allsvenskan generar.

Jag fick lära mig det mesta om lagen från grunden och jag gjorde det med en nyvunnen ödmjukhet som jag innerligt glad över att jag lyckats tillskansa mig. Det var nytt och spännande. Jag älskar att få lära känna en kärlek från grunden, från början.

Jag började läsa på om lagen och spelarna och det var som att kliva in i ett nytt och spännande landskap, som att bosätta sig i ett nytt och spännande land man alltid känt sig hemma i och nu äntligen får en chans att lära känna bättre.

Det var lite som att komma hem.

Jag är fortfarande ny i det allsvenska landet men jag arbetar numera dagligen med ligan, med lagen, med tränarna, sportcheferna och spelarna. Jag läser fansens forum noga, jag lyssnar på dem som kan mycket, jag försöker hela tiden lära mig mer.

För någon vecka sedan var jag på den allsvenska upptaktsträffen och jag blev väldigt glad över att spelarna och ledarna i de olika lagen mötte MIG med samma öppenhet och nyfikenhet.

Vi ska vara väldigt glada över de slipade trösklarna som kännetecknar den allsvenska fotbollen. Det går att komma nära de olika lagen, de går att faktiskt få ett mejl av en sportchef, eller en tränare. I andra länder och ligor behandlas alla inom fotbollen som ofelbara gudar. Här är de stjärnor men ändå människor.

Sebastian Eriksson, lagkapten i IFK Göteborg, uttryckte det nyligen väl när han sade: ” Människa först, fotbollsspelare sedan…”

Det är en vacker ordning.

Jag kommer också fortsätta att försvara fansen. Deras hängivenhet, deras kunnande, deras passion, deras inlevelseförmåga och lojalitet är vad hela den inhemska fotbollen bygger på. Fansens kärlek är fundamentet som Allsvenskan vilar på.

Fansen får oförtjänt mycket skit i medial. Jag försöker vara en motvikt mot det där. Jag försöker lyfta fram allt det fantastiska som fansen gör för svensk fotboll. Det gäller både landslaget och ligans supportrar. Bara den kärlek som alla lags fans visade när AIK:s Nils-Eric Johansson tvingades sluta i förtid var oslagbart vacker att se. De större lagens tifoverksamhet håller extremt hög europeisk toppklass. Jag kommer fortsätta att lyfta svenska fotbollsfans. Det blir mitt enkla löfte inför premiären i morgon.