Stanley Cup fortsättning!
11 april, 2018
Överspel från München tas med insats modell större. – Monsieur
11 april, 2018
När jag vaknade på förmiddagen den 10 juli 2006 trodde jag att allt bara var en dröm. Pirlos hörna, Materazzis nick, hans tårar mot den blå Berlin-himlen, straffdramat. Fabio Grosso var bara en dröm i en dröm.
Det tog en minut tills jag på riktigt förstod att allt var sant,
”Tutto Vero” löd också rubriken på de italienska sporttidningarnas löpsedlar den dagen.
Allt är sant.
Det ÄR sant.
Det är SANT.
När jag vaknade idag, den 11 april 2018 är det samma avsats jag står och balanserar på. Har det som hänt verkligen hänt? Har Roma dansat bort Barcelona med 3-0 och gått till semifinal i Champions League eller har jag drömt detta?
Livet kan vara en rätt platt plats. Man står där man står, där man blivit tillsagd att stå, och man man försöker parera det som händer efter bästa förmåga. Man har drömmar som man försöker förverkliga. Om man är lycklig vill säga. Är man något mindre lycklig längtar man till fredagen och klirret från Bolaget. Men har man några korn beslutsamhet kvar i blodet så har man en dröm, man vill någonstans. Sedan får man arbeta hårt för att nå den drömmen.
Men ibland får man den drömmen gratis. Om man tror på den tillräckligt hårt. Om man är galen nog att tro att det omöjliga kan bli möjligt. Om man på allvar orkar föreställa sig att den svarta himlen kan tändas upp och bli solröd och gul över en evig stad. Om man har sitt hjärta proppfullt med känslor, med stolthet, med hopp, med galenskap. Då kan det gå. Då är allting möjligt. Då är det inte bara något man säger.
För en vecka sedan stod allting i blom. Roma, med sin stolta krigare till lagkapten, skulle möta världens vackraste Barcelona borta och för Daniele De Rossi var det (så långt) säsongens viktigaste match. Italien kommer inte spela VM i sommar så för De Rossi var detta den stora matchen.
Han gör mål. Fast i fel mål. Inför hela världens ögon gör han självmål. Kostas Manolas, försvarsspelare i Roma gör också självmål. Roma gör tre mål borta mot Barcelona men förlorar med 1-4.
Roma är en klubb för de stora matcherna, för de stora känslorna. Roma är gult och rött som hjärtat, som himlen när solen går upp eller ner. Roma är ett enda stort bultande hjärta. På gott och ont. Mest på gott. I min bok handlar fotboll till 110 procent om känslor. Därför älskar jag Roma och därför blir jag älskad tillbaks av Roma. Fattar ni eller?
Roma är också blodrött, som ett öppet sår. Det är lätt att såra en passionerad människa. Det är lätt att bit för bit plocka ner en klubb som låter sig styras av passion.
Men när det där såret blöder kärlek kan vad som helst hända. Roma spelade riktigt bra den borta mot Barcelona men matchen igår är bland det rusigaste jag sett. Daniele De Rossi är så där hysteriskt närvarande som han var en gång för sju, åtta år sedan. Det är som om tiden stått still. Det är som om himlen stillar sig över Studio Olimpico, som om Gud själv rör vid den eviga staden med sin eviga frid, sin innerliga glädje. Dzeko gör 1-0 tidigt och nu händer det ofattbara, det oerhörda. Hela stadion, hela staden, hela den gulröda delen av världen börjar på riktigt tro att drömmen kan bi sann…
Det som händer då, för att försöka sätta ord på detta svåra, är att en elektrisk rörelse sätter drömmen, som i sig är ordlös, som dimma, eller som rök från en eld, att denna rörelse fortplantar sig i spelarnas hjärtan, i publikens hjärtan, och också, som svart materia, i motståndarna hjärtan. Vår dröm är deras mardröm. Var stolthet är deras skam.
De Rossi tar revansch på sig själv och stänker in 2-0 på straff och nu är himlen ovanför arenan blodröd. Nu är alla hjärtan på samma frekvens och det sprakar, det gnistrar, det sjuder, det lever.
Drömmen är inom räckhåll och vid en hörna med tio minuter kvar kliver Manolas fram, samma Manolas som sänkte sitt lag för en vecka sedan, skarvar in 3-0 mot Barcelona och drömmen lyfter på eldröda vingar och sätter sig i våra hjärta, slår sig ner som en oumbärlig kraft, som kärlek och som en stolthet det är omöjligt att ens försöka begripa sig på.
Det är bara att känna, att njuta, att gråta lite.
Roma vinner och när jag vaknar är allt fortfarande sant.
Livet kan vara platt och statiskt. Men drömmar är det aldrig. Och det är för drömmarna vi lever. Det är för kvällar som igår och dagar som idag som jag förstår vad det betyder att vara människa, att vara supporter, varför jag envisas med att plöja ner kapital av kärlek, lojalitet och engagemang i det här laget.
Jag har inget val. Jag väller inte den här passionen. Tack gode Gud för det.
Tack Roma. Tack för att ni visar mig varför det här livet är värt att leva.
Allt är sant.
/Birro
Forza Roma
***
Gör som Zlatan. Anslut dig till Bethard och få nu en insättningsbonus på 200% upp till 1000kr.
