Att Vegas vinner en långkörare över nästan fem perioder med 2-1 gör inte hysterin mindre direkt. Att självaste Sin City andas slutspelshockey i mitten på april hade nog inte många mig själv inkluderat trott inför säsongen. Vart man än går på stripen så möts man av Golden Knights banderoller. Las Vegas andas hockey helt plötsligt. Men är det verkligen så?
Något som slår mig under matchen är att det känns inte som att jag sitter och kollar på en slutspelsmatch i Stanley Cup, utan snarare en show av något slag. Jag kanske till och med ett jippo. Folket runt omkring mig på läktaren kan ingenting om hockey. Men på typiskt amerikanskt manér så pratar de som om att de kan allt. Hade det inte varit för min goda självkontroll så hade jag fått ägna stora delar av matchen till att påpeka deras okunnighet.
Publiken i Vegas går inte på hockey för att kolla på hockey. De flesta kan inte ens reglerna. I Vegas handlar allting om show och är det något de kan i Vegas så är det just det. Trots att matchen i sig var minst sagt dålig så var det ett makalöst tryck i arenan. Power break har fått en ny innebörd med den ena galenskapen efter den andra samtidigt som högtalarna gjorde sitt bästa för att blåsa öronen av skallen. Publiken får sin show och blir nöjd, att Vegas vinner är självklart ett plus men mycket mer än så av spelet förstår lokalbefolkningen inte.
Att gå på hockey i Vegas var för mig en ny upplevelse. Inget fokus på hockey men en galen show. Jag kan inte säga att jag ogillar det, det har ändå sin charm. Kanske funkar det bara för att det är just i Vegas, vad vet jag. Man kan säga att Vegas är hockeytokigt, men inte för hockeyn utan för showen runtomkring.