Jag har varit en idiot.
Jag har och snackat och skrivit så mycket skit om svensk fotboll, jag har suckat tungt och himlat med ögonen. Jag har hånat och betett mig. Det enda jag gjort är att jag har pissat på människors hjärtan.
Jag har blivit förbannad varje gång någon muttrat något om Roma eller Serie A men har sedan inte varit mycket bättre själv.
Men sent ska syndaren vakna. Jag är lycklig över att syndaren trots allt gjorde just det, vaknade.
Svensk fotboll är som en öppen artär, ett blödande sår, ett enda stort hjärta. Dessutom har jag sett flera helt grymma fotbollsmatcher i början av säsongen. Riktigt bra matcher, högt tempo, fin teknik, snygga mål, makalöst tifo, taktisk briljans, böljande symfoniskt spel.
Det enda som krävdes var en öppen dörr. Det enda som krävdes var att stänga käften och öppna öronen. Det enda som krävdes var tålamod, lite tystnad och nyfikenhet.
Och en helt ny värld öppnade sig.
Svensk fotboll är som ett kraftcentrum just nu. Det sprakar, det sjuder, det vibrerar.
Visst kan man garva åt publiksiffrorna på BP-Häcken. Men då kan man lika gärna garva åt Chievo-Crotone också. Och en sak har jag lärt mig. Vill du ha respekt för det du älskar måste du visa respekt för det andra älskar.
Det är dessutom så att du kan lära dig så väldigt mycket om du orkar lyssna på vad det är som gör att människor älskar något som du säger dig inte begripa dig på.
Ett hjärta är sig likt. Föremålet för hjärtats längtan kan ha olika namn, olika färger, forma olika klubbmärken. Du kan älska Roma, AIK, Halmia, Everton eller Trelleborg. Det spelar egentligen ingen roll (även om jag vet att det också spelar all roll i världen) men att hjärtat i sig självt älskar är det i grunden betydelsefulla.
En människas kärlek är grundbulten i livet. Vi bör handskas varsamt med den. Vi bör respektera varandras uttryck för den där kärleken. Vi bör vara stolta över att vi fortfarande, efter alla dessa år, har förmågan att bli hopplöst förälskade i ett lag, i en liga, i ett sammanhang.
Kärleken behöver ingen försvarsadvokat.