Man är människa först.

Alltid.

Jag är nyktert fyllo. Jag var nära att dö av spriten. Det är dock inte vem jag är.

Jag är tusen andra saker än det där.

Jag kan en del om att begå misstag i offentligheten. Jag kan en del om bruk och missbruk. Jag kan en del om hur hårt man slår och hur källaren ser ut… Det är inte en källare som elaka människor leder en ner i… Det är en källare som vi alla har inom oss.

Vissa av oss trivs i den där källaren. Vi gör oss hemmastadda där, vi lär oss leva med fukten, i mörkret, i skuggorna. Vi lär oss leva med ljudet av fotsteg och skratt i den lilla smala fönstergluggen.

Offentligheten är en skoningslös plats. Man tror att värmen man kan känna är på riktigt, är genuin och god. Men det är oftast bara en värme som kommer från folk som trängs för att ta varje chans att få garva åt dig när du faller. Att falla i offentligheten är att falla tusen gånger och stenhårt varje gång.

Jag har träffat Josh Wilks, en trevligare, öppnare och gladare fotbollsspelare finns knappt att finna. Det är också vem han är. Hans öppenhet och värdighet är också vem han är. Hans innerliga vänlighet, hans genuina glädje, hans sköna stil är också vem han är.

En människa som faller behöver någon som står vid hans sida just där och då. Efteråt, när du väl slagit i marken, när det trampade jordgolvet känns iskallt under fötterna, när världen ska vridas tillbaka igen, när livet ska återerövras, när tillvaron ska bli verklig igen, då kan det hända att du minns att det fanns människor som stod vid din sida också när du föll. En vacker dag är det kanske den rösten och den människan som öppnar dörren till den där källaren och släpper in tillräckligt med ljus för dig (för det skulle lika gärna kunna vara du, glöm det aldrig) att hitta din väg tillbaka till trappan så att du kan ta dig upp och ut igen.

Det skulle kunna vara du. Det skulle kunna vara din bror.

Människa först.

Alltid.