Kanske är de döda redo att vakna den här sommaren – av Birro

Jag var 18 år 1990.

Italiensk fotboll stod högst på hela världens fotbollshimmel. Själv stod jag på Nya Ullevis slitna betongläktare och såg Sampdoria vinna Cupvinnarcupen mot Anderlect. Samma vår vann även Juventus Europacupen och Inter vann UEFA-cupen.

Den sommaren gick VM i Italien. När Italien mötte Argentina i semifinalen i VM stod både staden Neapel och landet Italien och vägde. Skulle människorna hålla på Argentina som en hyllning till Diego som fört glädje och ära till staden?

Inför den där semifinalen sade Maradona: ” Vad har Italien någonsin gjort för er? Håll på oss istället.”

Italien är ett djupt splittrat land. Men till sist vägde det ändå över..

Fansen vecklade ut en banderoll på arenan: ” Förlåt oss Diego, men vi är trots allt italienare.”

Argentina vann på straffar…

1990 vann Napoli Serie A senaste gången.

Den natten smög ett gäng glada fans in på flera kyrkogårdar i Neapel och målade gravstenarna med ” Ni vet inte vad ni missar.”

Kanske är de döda redo att vakna den här sommaren.

Alla andra stora ligor är avgjorda sedan länge. Bayern är sju ljusår före allt och alla, Barcelona har underpresterat i Europa men rätt enkelt sprungit hem ligan och City har vunnit i England. I Frankrike gäspade sig PSG till ännu en ligatitel.

Men i Italien glöder ännu elden. I veckan som gick tappade Juventus poäng mot Crotone (!) med Napoli vände och vann sin match. Upplagt för hysterisk kväll igår.

Italiensk arenor och tv-produktioner kan ibland likna en fotbollsmatch från helvetet 1981. Men som igår, på Allianz-Stadium, eller från ett utsålt Olimpico i Rom, eller när San Siro får glöda som ett rymskepp i vårnatten, finns det ingen ingen liga, inget land, ingen plats på jorden som är vackrare.

Det såg ut att krylla av folk på planen igår. Jag vet att de är 11 + 11 men det såg ut som om de var fler. Det var rätt, intensivt, småfult och hysteriskt högt tempo. Det vackra med italiensk fotboll, en varsam detalj som det kokar ner till, är att se hur lagen kombinerar det taktiska kunnandet med det höga tempot och den utsökta tekniken.

Det är en regelrätt batalj, ett suveränt taktiskt spel, en briljant hjärnornas kamp, som är extrem njutbar att kolla på.

Det vackraste igår var att Allegri verkligen spelade ut sina djärvaste taktiska kort men att han varje gång fick se sig slagen av Europas hetaste tränare just nu, Napolis Maurizio Sarri. Alla vet hur Napoli spelar. Det är högt tempo, hög press, instick till Metrens eller/och Insigne och ofta snabba, distinkta avslut från kanten. Givetvis vet Juventus det också. Ändå vinner Napoli med 0-1.

Napoli har inte truppen för att både vinna ligan och erövra Europa, där rasade man snabbt ur. Men att vinna ligan betyder ALLT för staden Neapel. Jag tror det är svårt att förstå hur stort det skulle vara för staden, för fansen, för folket. Som napolitanare är man bara delvis italienare. Man slår ständigt i underläge. Man ses på som den alkoholiserade, lätt förståndshandikappade kusinen från landet som sitter ute i solen hela dagarna och röker insmugglade cigarretter medan sopbergen växer och maffian cirklar över alltsammans som en välnärd gam…

Att knäppa Juventus (och resten av Italien) på näsan kan bokstavligen rädda livet på människor i Neapel. Exakt så stort skulle det vara om Napoli vann ligan i år.