Fotbollen som rus. – Av Marcus Birro

Livet måste levas också när livet inte är alldeles enkelt att leva. 

Nederlagen rasslar med sina kedjor. Man är rädd. Man börjar bli gammal. Kommer allt det man drömde om som barn endast förbli drömmar? Vad händer med drömmarna när kulmagen sätter in? Vad händer med skrattet och kärleken när hårfästet flyttar sig högre upp, när rynkorna skuttar runt ögonen?

Fotbollen som rus, som flykt. Men fotbollen är också hemkomst. Det går att lägga över sitt liv i favoritlagets händer och fötter. Man kan be om ljus. Man kan börja sänka sitt eget tempo, gå undan för de som har bråttom. Be om ursäkt. Lära sig ödmjukhet och tacksamhet. Roma. Italien. Lippi. Totti. Grosso. De Rossi. Maldini. Del Piero. Buffon. Matrix. Gattuso. 

Namn som jag levt med dagligen de senaste fyra, fem, sju, tjugofem åren.

Mitt kärleksmanifest. Mitt liv som i bön.

Flera av mina längsta relationer, och också de mest kärleksfulla, har varit till människor som inte vet att jag existerar. 

Fotbollsspelare. Baggio. Baresi. Nesta. Zoff. Gentile. Tardelli. Människor som jag tänkt på dagligen i över trettio år. Längre än någon kärleksrelation. Därför är fotbollen så viktig för sådana som du och jag.

Min kärlek till spelet, människorna, segrarna, konsten, artisterna är i många stycken det som håller mig uppe denna märkliga tid på året.