Helgens mest givna spel hittas i Stockholmsderbyt – Monsieur
29 april, 2018
Sirius – AIK
2 maj, 2018
De säger till oss flygrädda att himlen ibland är en perfekt asfalterad autostrada, ibland en bucklig grusväg. Enda skillnaden är att när det börjar kränga omotiverat finns det inget dike att på sin höjd slira ner i. Resultat blir dock en aning värre om den buckliga vägen är tiotusen meter upp i luften. Inga många diken här att sladda ner in då ett säga.
Jag trodde det skulle bättre men det blir bara värre. Förr om åren kunde jag starta min resa genom att döva skräcken med några snabba starköl och en annan Jägermeister, men den tiden är ju förbi. Ni tvingas jag genomleva varenda gastkramande minut av flygningen och det är en vidrig plåga, en känsla av att att allting är på väg att ta slut, att jag själv gått in denna skräck med öppna ögon och det inte finns någon återvändo.
Men ska man utstå denna obarmhärtig terror det innebär att sätta sig i en smalt rör med vingar ska destinationen i all fall vara värd skräcken, ångesten, den tunga andhämtningen, de iskalla kårarna som söker över ryggraden under hela resan från det att jag checkat in på flygplatsen, så destinationen stavas ROMA…
Rom är sig likt sedan tusentals år och ändå finns det ingenting som känns lika mycket som första gången varje gång som när de där små flygplanshjulen nuddar marken. Luften, ljuset, kyrkorna, bilarna, vesporna, skratten som ljus rök upp mot den stilla himlen på kvällarna, barnfamiljerna som strosar under gatlyktorna, murgrönan, de tusenåriga husen, torgen, trapporna, gränderna…
Jag älskar den här staden som en landsflyktig älskar sin hemkomst. Jag älskar känslan av värdighet som möter mig här. Jag älskar vem jag blir, jag kan till och med uppskatta vem jag var en gång. Om man lägger alla besök här på varandra kan man se mina olika jag strosa runt här i de olika tiderna av mitt liv, ungdomen, mitt första besök här, när jag föll handlöst för den här staden, men inte bara den utan också för folket här, de små trixen, kaffet vid bardiskarna, solen ovanför cypresserna, bussen ut till stadion, dofterna, nunnorna, de stora och små trogen med sina stora och små fontäner.
Min far, som är född och uppväxt i Italien, sade en gång att jag blev påtänkt och önskad under ett besök i Rom och antagligen kom till under en vistelse i Venedig.
Därför är jag som jag är.
Idag föll regnet tungt när vi vaknade. Vi åt frukost vid ett högt fönsterbord som visar takåsarna, antennerna fåglarna, terasserna, cypresserna, ingången (den hemliga som min farsa visade mig en gång) till den stora parken ovanför torget och under vår promenad gick vi i varenda kyrka vi såg och jag tände några ljus och bad för mina barn och min framtid och för att jag inte har några fiender längre och jag bad till Gud om att han skulle bevara de jag älskar, beskydda dem, och sedan tackade jag Honom för att Han orkat med mig så här länge, för att han möblerat om i mitt hjärta och gjort mig mottaglig för det goda, det vackra, det sakrala, för att han givit mig denna nya chans att bli en bra människa i den här världen.
Roma ska slå Liverpool med 3-0 för att gå till final och jag tänker att miraklet mot Barcelona kunde hända eftersom ingen (inte från början, när matchen drog igång) på riktigt trodde att det skulle unna ske. Men sedan byggde folket, publiken, laget och hela staden det där miraklet tillsammans. Det slog inte bara ner som en blixt. Det byggdes och skapades av alla som vågade tror hoppas.
Imorgon krävs det ingenting. Imorgon ska vi bara tro med all vår kärlek. Krav kommer inte ta Roma till finalen. Tillit, kamp, kärlek och engagemang däremot kan och kommer räcka hur långt som helst. Och misslyckas vi med det har vi vunnit det enda som går att vinna när det hela ska räknas ihop en dag, det enda som på allvar betyder något, nämligen oss själva.
