Årets andra Grand Slam har inletts. Spelvärden från onsdagens utbud i Paris. – Monsieur
30 maj, 2018
Roland Garros torsdag – omgång 2
31 maj, 2018

Revanschen och tiden är alltid din vän. – Av Marcus Birro

Att älska idrott är att alltid leva i revanschen. Oavsett om man blivit utsatt för något eller inte. Man lever alltid i revanschen.  Det finns revansch och det finns revansch. Det finns den där låga varianten som gränsar till hämnd när man ligger med allt kvinnligt som rör sig (och ligger still) bara för att ens tjej snubbel-ramlat ner i fel säng på sin charterresa till Grekland.

Den vackraste revanschen är ändå den när man reser sig upp efter att man trillat i gruset och känt svinens klack i nacken. När man legat fet och svettig, sjuk och full i en gränd med isregnet innanför jackan. När man haft kronofogden i hasorna, aldrig några pengar, och döden som en tequila-mask i flaskan.

Då vänder det.

När man kräkts färdigt i handfatet. När man äntligen fått nog av ölmage, bakfylla och abstinens och lägger av, lär sig av sina misstag, börjar träna, går ner i vikt, sliter som en bandhund, som en Rocky, som en mästare, och man slänger alla flaskor, skurar golvet med Ajax citron, diskar och köper nya kläder, och så en dag, åker man tillbaka till staden som aldrig trodde på en, och man tar en långsam promenad genom stan i sin nya kostym och den sitter som smäck, den sitter som en extra hud, och ögonen glittrar och man hälsar på förvånade före-detta-fiender som inte känner igen en, men de är inte fiender längre eftersom man glömt deras patetiska skitnamn, man har glömt deras hat eftersom man inte behöver det längre.

Man behöver inte stamma deras oviktiga namn eftersom man ramlat så hårt det går att ramla och ändå lyckats ta sig upp och man möter alla man ser med fast handslag och stadig blick och man har lyckats förvandla sina motmänniskor till medmänniskor och när man gått runt i den där stan som helst hade velat se en död, tar man tåget därifrån, ett sent kvällståg som som en pil rakt in i kvällssolen och man märker hur mycket lättare man är när allt oviktigt rasar av en. Man är en vinnare igen. Man har överlevt.

Och att överleva, att stå nykter, redig, och stark framför sin fiende, att inte skämmas, är den ultiamata revanschen. Tiden kommer avslöja allting. Dina fiender kommer aldrig i längden kunna hålla dig på mattan om du överlever. Tiden är alltid din vän.

Varje gång jag går från en arena efter en förlust är jag på de första stegen mot nästa seger.