Första MAXSPELET under årets Franska Öppna tas redan nu på lördagsrundan!
1 juni, 2018
Vem har inte drömt om att vara den mannen? – Av Marcus Birro
4 juni, 2018
Det finns tusen ställen jag skulle vilja vara på.
999 av dem ligger i Italien.
Folk säger ”Res till Thailand. Res till Prag. Testa Barcelona. Paris är kärlekens stad. London sjunger hela nätterna.”
Det är helt säket fantastiska ställen. Men vad ska jag där att göra när jag ännu inte varit i Cinqueterre, när jag bara varit i Milano några gånger, när jag bara varit på Sicilien två gånger. Varför ska jag åka någon annanstans när Venedig, Roma, Torino, Firenze, Lucca, Bologna, Verona, Vicenza och Ferrara alla ligger inom några få timmars tågresa.
Vad ska jag på en menlös strand att göra när jag kan ta flyget från Arlanda på morgonen och på kvällen röra mig i i grupp ihop med förväntan och poesi, ihop med flaggor och vespor, ljus och Peroni, ihop med cypresserna och gränderna mot ännu en match på plats, i hjärtats förmak, få vara en del av fotbollskulturens vibrerande centrum?!
Jag gav Paris chansen. Två gånger. Uppdelat på några år. Det är en mulen, ansträngd, hotfull och skrämmande stad. I Paris är jag livrädd mitt på dagen. Att ta tunnelbanan känns som ett självmordsförsök. Folk stirrar hotfullt. Det ligger slagsmål i luften.
Jag har vaknat upp på botten av en stängd container i London och lyckats klamra mig upp och ut och satt mig på närmaste pub i min skinnjacka, mitt lortiga pannband för att dricka ikapp minnena från kvällen före. Men hur fucking fun är London för en som inte dricker alkohol längre?
I Rom är jag inte rädd ens mitt i natten.
Jag älskar lukten av brända kastanjer, av låg sol, av rök och gränder. Jag älskar att komma upp för trapporna på Olympiastadion och se planen sjunga sina sånger i strålkastarljuset, höra fansen, se fanorna vaja i takt med vinden och sången. Jag älskar diskussionerna, alla engagerade ansikten, de stora rosa tidningarna som flamingovingar under armen.
Det finns nästan inget mäktigare än att leta upp sin plats och känna den där delaktigheten. Jag tror det handlar om att vi vet innerst inne att vi är ensamma. Och känslan av att gå på fotboll tillsammans med andra får oss att för några timmar glömma att vi faktiskt är det.
