Rom före allt annat. – Av Marcus Birro
1 juni, 2018
Kvartsfinaldags i Franska Öppna! – Monsiuer
5 juni, 2018

Vem har inte drömt om att vara den mannen? – Av Marcus Birro

Jag håller på Öis i Sverige. Det gör man inte ostraffat. Vanligt folk håller på Blåvitt. Alla håller på Blåvitt. Grabbarna i korridoren på lågstadiet brukade roa sig med att hänga upp mig i mina galonbyxor på spikar i kapprummet utanför skolsalarna.

Matcherna mot IFK var alltid speciella. Känslan av att vara utvald av utanförskap, av att hålla på “fel” lag i stan var stark.

Jag har talat med många Lazio- supportrar som känner ungefär så. Som en missförstådd, exklusiv minoritet i en av världens vackraste städer. Som en bångstryig konstnär, ett geni, som aldrig blir accepterat av de vid makten. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men känslan är det viktiga, den är alltid sann. Ett hjärta har alltid rätt. Det är när vi kopplar på autopiloten och försökr styra vår kropp åt ett annat håll utan kontakt med hjärtat som tillvaron brakar åt helvete.

Fotboll har väldigt mycket med självbild att göra. Man blir den man vill vara. Man strävar efter att få tillhöra ett sammanhang. Man är en del av en rytm, en pulserande takt, ett unisont hjärtas slag.

Det är fantastiskt. Det är små öar av samhörighet i en ocean av ensamhet, av ständig kamp för tillvaron att gå ihop, av besvikelser på rad, av vardag och skola och jobb och otrogna flickvänner och socialsekreterare och lärare och chefer och skit som alla är snabba och bra på att berätta hur ens begränsningar som människa ser ut.

Det är mer sällan nu men jag tänker ibland fortfarande på Fabio Grosso.

Sagan om Fabio Grosso är egentligen sagan om varje pojke/flicka/kvinna/man.

Om att komma från ingenstans, eller värre, på gränsen till någonstans, i mitten av seriesystemet, spela till sig en plats i ett Serie A-lag och sedan med ett snett leende från nästan alla halka in i en rejält sargad och avskydd VM-trupp. Sedan dras omkull (jo, sanningsdepartementet har en gång för alla slagit fast att Grosso dras omkull) i straffområdet efter en älglik men vacker soloräd i den tredje övertidsminuten mot Australien i VM.

I semifinalen förstärks denna saga, fylls i längs linjerna, genom det sena målet mot Tyskland, och fullbordas genom att slå in den avgörande straffen mot Frankrike i VM-finalen.

Vem har inte drömt om att vara den mannen?

Vem har inte i sin ensamhet på parkeringen passat bollen mot väggen tusen gånger och drömt om att bli den som avgör en VM-final?

Vem har inte somnat med övertygelsen att visa varenda jävel, alla förbannade mobbare, alla tjejer som aldrig såg en, tränare som inte fattat något, föräldrar som himlat med ögonen, vänner som sagt en sak men trott något annat?

Hur går man vidare från en sådan grej?

Det är som att ge ut världens tunnaste diktsamling och vinna Nobelpriset i litteratur direkt. Och medan man ändå håller på, skaffa sig fysik och kemipriset också.

Vilken bok skriver man efter det? Hur fortsätter man sin saga? Har alla sagor ett slut? Jag tror faktiskt inte det. Alla sagor lever vidare så länge vi som älskar minns och högaktar minnet av trollkarlens synnerligen utsökta skaparkraft.