Under stjärnhimlen är ditt hjärta en kompass. – Av Marcus Birro

Snart VM, försommar, studenter på busslfak, melankoli, blåsiga eftermiddagar på uteplatsen och tusen drömmar som förverkligades. Lika många som dog. Men drömmar dör vilket som. De dör när du förverkligar dem, och de dör när du förtränger dem. Det du har är här och nu. Hela tiden. 

Jag minns ett tågmöte för något år sedan, mellan Venedig och Grado. Tåget stannade. Och stod still. En del kastade sig förtvivlat mot rutorna. Alla började diskutera hur länge vi skulle bli stående. Det talades i mobiltelefoner. Längs rälsen sprang ombordpersonal med bekymrade miner, som strax före katastrofen. De såg ut som statsmän gör när de går igenom mixed zone, sammanbitna, stressade, fokuserade, oåtkomliga. 

Efter en kvart rullade tåget igen. All panik vädrades ut. Alla ansikten sjönk tillbaka, rörde inte en min. Ingen talade längre med varandra och personalen sjönk tillbaka i sina stolar.

Italien är hela tiden nära katastrof. Man lever en sekund från kaos. På riktigt och i fantasin. Därför kanske man inte ens märker när hela bygget en dag, långsamt glider ner i den där ravinen. Det är det jag är mest rädd för. Jag älskar Italien. Jag älskar italiensk fotboll. . Det är två bröder i likadana jackor. 

Det är en pojke och flicka på skolgården en vintermorgon, hand i hand. Det är synonymt. 

Därför känns det som om någon dött nu när Italien inte ens är med i VM:

Kärlek är att sträcka ut en hand till sin motståndare, att knyta motståndarhalsduken runt halsen och ta ett foto med mobilkameran. Att lägga armen om derbybrodern i de andra färgerna… 

Vi supportrar är kärlek, är lagens kompasser. Vi har ett ansvar att inte göda misstron, att inte stirra oss blinda på vår egen spegelbild, utan faktiskt kunna se skönheten hos våra motståndare, i andra färgkombinationer, i andra ränder. 

Hjärtat är min kompass. Den leder mig naivt vilse ibland. Jag går i fällor som mindre godtrogna medborgare sätter upp. Men jag tar det. Det är okej. 

Fotboll är inte på liv och död, det är viktigare än så heter det ju. Och med all denna kärlek följer ett ansvar, nämligen att hålla samman, att sträcka ut en hand, dra ut en stol. Att höra sorlet av motståndarnas röster och ändå fortsätta gå. Att öppna upp ett fönster mot julnatten och att kunna erkänna sina brister, sina fel, sina fördomar, sin litenhet, sin rädsla, sin skräck. 

För grejen är, att när du erkänner dina motståndare, de där andra färgerna, så erkänner du dig själv. Du växer. Du blir onårbar. Hat rinner av dig, fastnar i det väldiga osynliga nät du spänner mellan julhimlen och dig själv. Att sträcka ut en hand i det väldiga främmande vimlet är din seger. 

Det är det vackra i det här, genom att bjuda in och vara tolerant, blir du onårbar. 

Och under stjärnhimlen är ditt hjärta en kompass.