Fotboll handlar nästan uteslutande om lidande, ändå står vi där i våra tröjor. – Av Marcus Birro
24 juni, 2018
Zlatan lämnade skutan. Janne tog över. Resten är historia. – Av Marcus Birro
28 juni, 2018
Sommaren 1988 var jag sexton år. Jag satt på en balkong på Sicilien och skrev en brådmogen roman om uppbrott. Citronsommar hette den. Jag har den fortfarande någonstans i gömmorna. Förhoppningsvis rätt långt in i gömmorna…
På den lilla tjocka, ryckiga teven rullade EM i fotboll. Handdukarna droppade från tvättställningen.
Italiens backlinje hade en ny spelare i startelva. Han hette Paolo Maldini. Han såg ut som en fågelunge som trillat ut sin bo.
Han kom att bli världens värdigaste och vackraste försvarsspelare som världen skådat.
VM rullar ju som bekant. Maldini var med under demonernas ständiga segertåg. Han slutade i landslaget efter VM 2002. Fyra år senare vann Italien VM.
Jag minns en intervju med honom för några år sedan. Han stod i ett rum fullt av troféer. Ändå såg han så oändligt sorgsen ut. Han talade om att hans historia i landslaget var en stor sorg i hans liv. En man som vunnit en hela världs respekt. En man som vunnit ligan och Champions League fem gånger, 1989, 1990, 1994, 2003, 2007.
En försvarsspelare som bildade skola för en värld av unga människor.
Sorgen. Alltid konstant i alla människors liv. Hur framgångsrika de än blir.
Han blev Milan trogen under hela sin karriär. I min bok är han, vid sidan av Totti, den vackraste och värdigaste lagkapten som någonsin funnits. Genom alla tider.
När världen snackar genier i fotbollsvärlden nämns alltid Cruyff, Maradona, Pele´. Men få nämner Paolo Maldini. Det är obegripligt.
Maldini var med under hela mitt liv. Varje söndag, under säsong varje vecka under europaspelet, i EM, i VM. Alltid Paolo Maldini. Alltid med. Alltid vackrast. Nästan alltid bäst.
Och så en dag tog det slut. Hans sista match för Milan blev inte den episka kavalkad av värdighet som han själv alltid varit en ambassadör för. Delar av Milan-klacken uttryckte sin avsky mot honom i hans sista match och det är bland det mest ovärdiga jag sett på en fotbollsplan.
Tiden går. Idag fyller Paolo Maldini femtio år. Men en hjälte och en ambassadör för fotbollen lever alltid utanför tiden. Så Maldini fyller inte år. Han är tidlös.
Och jag säger gärna grattis till honom. Men grattis först och främst till oss som fick leva under samma era som Paolo Maldini. Jag är glad att jag fick uppleva hela hans karriär på första raden.
Tack för att du finns, fanns och kommer finnas för evigt, Maestro.
