Sverige! Jag vet att drömmen är sann! – Av Birro

Det finns något väldigt vackert med hundratals svenska fotbollsfans som promenerar nedanför Kungliga Slottet mitt i Stockholm.

De är som om slottet och folket snodde blickar av varandra.
Folket vann.
Just idag strålade alla vackra människor i sina gula tröjor vackrare än slottet självt…

Alla bär de samma stolta, rena ansikte. Det är samma oförställda glädje, samma varsamma, lätt glansiga blick.

Som en ung man som kommer ut en vinternatt från sitt allra första kärleksmöte… Leende, lite fånig, röda kinder. Han viker upp kragen och börjar gå. Det finns ingenting i världen som någonsin mer kommer vara sig likt. Allting är förändrat. Själva dödens makt är bruten.

Varför? Eftersom han lever i miraklet, i en ny tid, en ny era. Vi lever alla i en ny tid för svensk landslagsfotboll, en ny tid för Sverige.

Högtravande? Det hoppas jag. Alla känslor värd namnet är högtravande!

Ett litet, märkligt men tappert land högt uppe i norr som under femton års tid förnekat sin kollektiva själ, som glömde bort vad som bygger varje litet, tappert land, nämligen stoltheten, kollektivet, samhörigheten.

Ett landslag i fotboll är en nations själ. Det går att se vilket sorts land en nation är genom att följa dess fotbollslandslag.

Sverige har just nu ett av världens bästa landslag. Vi har byggt ett kollektiv som vi alltid byggt vår stolthet, med stål, samhörighet, med drömmar och visioner. Men vi har inte blivit sittande vid immiga fönster och förlorat oss i tider som flytt. Vi har arbetat stenhårt och konsekvent för att svetsa samman den här gruppen.

Granen är en gran av granit. Olsen är en titan. Hela laget spelar ett försvarsspel som får Fabio Cannavaro att gråta.

Jag har aldrig sett ett starkare, mer förenat svenskt landslag än detta. Jag har aldrig sett ett starkare kollektiv överhuvudtaget. Det här är en maskin som arbetar stenhårt för varandra, där varje enskild spelare är beredd att dö för sin lagkamrats ära och upprättelse. Exakt så högtravande är detta.

Det finaste av allt detta är att sången bara börjat eka. Den rullar nu rakt igenom ett land som glöder av sol och blå himmel. Om solen och himlen vore en kärleksakt skulle den inte ens kunna beskriva den hetta jag såg i människors ögon på väg ut från krogar och barer, från portar och på torg runt om i Stockholm alldeles nyss.

Det är en kärlek och en slags inre tillfredsställelse, ett slags yrvaket men vackert uppvaknande, en nästan overklig känsla av att leva mitt i en dröm, att vakna men fortfarande drömma, och att allt det man trodde man hade lämna kvar och glömt någonstans i sömnens svarta land, det ligger ju kvar, som en varm hand att ta tag i innan man går ut och lite lätt yrvaket vacklar fram i det underbart gula och gyllene böljande hav av fans som stryker runt längs alla gator i vårt land denna historiska tisdag.

Två matcher till och Sverige är i VM-final i fotboll. Ingenting är omöjligt för ett land och ett landslag som byggt sina egna mirakel, som fortsätter att stå upp som en enda ambassadör av kärlek mitt i en fotbollsvärld som räknat ut oss för länge sedan…

Vi lever i en svensk fotbollsdröm. Jag vill aldrig vakna.
Eller jo. Jag är inte rädd för att vakna. Inte rädd alls.
För jag vet att drömmen är sann.