Idag kan bli en ny helig idrottslig plats. – Av Birro

London var krysset på kartan 1992. När man vakande varje morgon på köksgolvet, med byxorna vid knäna och med livet i drivor runt omkring. Spillror av flaskor, kärlek och kaos.

När man levde sitt liv som i en låt med Joy Division. När krogarna var hemmaplan och bardisken en motorväg man körde runt på varje natt.

Då var London världens medelpunkt.

Där fick man sina sunkiga stenhus med heltäckningsmatta, inrökta pubar med solkiga fönster och bås. Då fick man marknad på Camden med sina vinylskivor, skinnjackor och pins.

Då var man en del av duggregnet, av den flottiga maten, av ölen och kranarna, av depprocken och drömmarna om dystra flickor i svart med tatuerade tårar på kinden.

Men livet går över. Samtidigt reste sig en diktare i hjärtat och den killen älskade solen på de små torgen i Rom högre. Romantikern älskade ännu högre de smala gränderna i Venedig, maten på de hemliga krogarna i Trastevere. Långsamt förändrades hjärtats kompass. London bleknade. England sjönk tillbaka, som en bakfulla gammalt skepp försvinner in i sin egen dimma.

Idag spelar Sverige kvartsfinal i VM och igår slog Belgien ut Brasilien ur VM. Nu är det bara europeiska lag kvar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men det är bra för Sverige att det verkar bli det VM då alla de stora nationerna packar väskan tidigt.

England försöker hålla en anständig min i mötet mot Sverige. Man har tränat på den svåra, seriösa blicken framför spegeln men den håller ändå inte riktigt. Den spricker upp i ett leende. Underskattningen sipprar ur varje engelsk por. Har man just dödat sina allra svartaste straff-demoner så är man alltid övertygad om att besegra lillebror i gult och blått. England SÄGER att det kommer bli en tuff match mot Sverige. Och det KOMMER bli en tuff match. Men de lurar inte mig en enda sekund. England är helt och hållet övertygade om att vinna mot Sverige. Deras karta innehåller inte ett enda verkligt hot i eftermiddag. De har finalen i sikte. Sverige är en dld grävling som man ska slira förbi på motorvägen.

Just den inställningen tror jag blir Englands fall och Sveriges lycka idag.

Jag var tjugotvå år 1994. En episk ålder. En tid för unga hjärtan att sitta uppe i ljusa sommarnätter. En tid när döden är en främling från en främmande kontinent. En tid när allting kommer riktigt nära. En tid för de starkaste känslorna. En tid för änglar att beväpna sig. Varje tjugoåring behöver beväpnade änglar vid sin sida. Man är nära döden varje sekund. Av en enda anledning. Man tror inte på döden. Så änglarna får jobba hårt, som ljusspelare vid varje ung människas sida. Jag stod svajande vid tusen motorvägar, med P, C, K, J, M och de andra. Namn som för ansikten och händer, dofter, ögon och hud i mina drömmar ibland, men som annars har nya, helt andra liv att leva, väldigt långt bort ifrån mig. Men de är ända nära den jag var då. För den jag var då dog aldrig. Han lever i sin labyrint. Han lever där, samma dag och samma natt, om och om igen i en evighet. Ibland känns det som en välsignelse, ibland känns det som en förbannelse.

Då spelade Sverige kvartsfinal mot Rumänien i en fotbollsmatch som förhandlats till en ikon, en staty och en plats för tillbedjan i svensk idrottshistoria. Matchen mot Rumänien är runsten i skogen, en helig plats under tallarna där vi kan lägga ner en krans av blommor för att påminna oss om att Sverige kan vara en väldigt vacker plats i den här världen. Vi fick finnas till på våra egna villkor. VI fick rum och plats och vi behövde den där stoltheten, som alla människor egentligen är fortfarande är barn och behöver få höra att teckningen man ritat, där flaggan blåser åt ett hål och prinsessans hår åt ett annat, där vattenfärgen, den gula från solen, runnit över hela papperet, att den teckningen är värd att sättas upp kylskåpet med en magnet.

Där är vi nu igen, tjugofyra år senare. Jag sitter här med min kopp kaffe och mitt grånande hår. Jag är äldre. Jag är faktiskt mycket äldre än jag någonsin trodde att jag skulle bli. Jag ska avslöja en hemlighet. Jag trodde aldrig jag skulle bli 30 ens. Ännu mindre 40 eller 45. Nu är jag det och jag är glad att jag kom på andra tankar. Jag är glad för att det finns människor i min närhet som gör det värt att leva det här märkliga livet. Jag är glad att få vara med.

Forza Sverige.