Som att se ett hjärta stanna i realtid. – Av Marcus Birro

Lundell sjunger om den där gryningen där ute, där borta, som alltid står startklar vid randen av mörkret, som alltid är som närmast exakt när det känns som mörkast, den där gryningen, den nya dagen som liksom MÅSTE gry, dagen som måste komma med sitt starka ljus, den där nya dagen som egentligen aldrig föds utan alltid finns, som kommer inrullande som nyfikna vågor, som vackra ögon.

Sverige är ute ur VM och det var inte så mycket ATT vi åkte ut som HUR vi gjorde det, som väckte oss ur den här sköna drömmen.

Plötsligt såg Sverige ut som Sverige brukade göra, lite tafatt, lite energilöst, lite krampaktigt.

I våra drömmar stod ju landslaget för något annat, en oövervinnerlig här av kärleks-krigare i gult och blått som kunde utmanövrera varenda motståndare i hela världen.

Och så förlorar vi mot England med 0-2 i en av turneringens sämsta matcher. Särskilt första halvlek var bedrövligt usel, från båda lagen.

Sammantaget kan man väl säga att England var lite bättre på det typiskt engelska än Sverige var på det typiskt svenska. Det var som att se ett hjärta stanna i realtid. Orken tog slut. Kraften rann ut. Som instängda droppar gul sol och blå himmel som rann ut.

Ändå…

Sverige tog sig till ända till kvartsfinal i VM och man gjorde det efter att ha inte ha tagit sig till, eller misslyckats i, flera mästerskap i rad. Det är ändå stort.

Jag mötte hundratals besvikna supportrar under löprundan strax efter matchen igår. Men de var inte förtvivlade. De var inte brutna. De gick med raka ryggar. De strosade med sina cyklar, sina barn, sina picknickkorgar. Några log, en del andra fick något avlägset drömmande i blicken.

Som om de ställt in sig på nästa dröm. I exakt det läget som något dör, föds något annat. I exakt det ögonblick som något tar slut, startar något annat. Precis i den sekunden man avslutar en resa, när man ställer ner sin väska efter en lång, lång, lång resa, startar (ibland utan att man ens märker det själv) nästa obarmhärtigt sagolika resan.

Vi är i början på något vi precis klivit ur.