Man lever i en väntan som aldrig riktigt tar slut. – Av Marcus Birro

Sommaren är en slags limbo. Man lever i en väntan som aldrig riktigt tar slut.

Man märker knappt att det skymmer allt tidigare på kvällarna. Man låtsas inte se att träden fäller sina döda löv redan nu. Hösten ryms i skuggan av allting vi gör. Vi sitter vid våra sjöar och knäpper bort myror från våra kex och filtar. Vi härmar andra människor som i sin tur lärt sig att se lugnt på världen. Vi gör vad vi kan för att smälta in. För att vår skräck inte bara ska vår egen, ensamma skräck.

Jag såg en bild av mig själv från 1988 igår. Jag var femton år så. Jag satt med fötterna inåt, som Thåström. jag hade en taffligt ditsydd italiensk flagga på jackan.

Det är trettio år sedan. Fotot hade liksom tappat alla färger, trots att det var svartvitt från början. Det kunde lika gärna ha varit taget 1975 eller 1912. Så är det att bli äldre. Man förblir den samma men allting annat runt omkring en har rusat vidare, bort, förbi.

Det bor en trygg känsla av hemkomst i melankolin och för oss nostalgiker kan åldrandet aldrig bli en chock. Vi har varit sorgsna sedan vi var barn.

Hör på nyheterna att man nu kan bli dömd i civil domstol om man slår ner någon med hockeyklubba på en isrink. Inga konstigheter egentligen. Ett överfall är väl ett överfall oavsett var det begås.

Luften gick ur den svenska VM-drömmen men jag tror ändå en del varsamt vackert syre kommer stanna kvar i många svenskars lungor efter den här sommaren. Sverige tog sig hela vägen till kvartsfinal och bevisade verkligen att man kan vara som allra bäst när det gäller som mest.

Och samtidigt som Sverige åkte ur drog Allsvenskan igång. Ute i Europa förbereder sig storlagen för säsongen och i veckan spelas semifinalerna i VM.

På något sätt rör sig världen hela tiden framåt, också när det känns som om allting fallit till botten, som dammet i en grav. Ingenting står still. Våra liv är hastiga moln på den där himlen. Gör något vackert och storslaget med ditt liv innan det är försent.