Ett litet land med ett stort hjärta. – Av Marcus Birro

Kroatiens spelarbuss berättar som det är.

Ett tappert, härdat, plågat, stolt och fantastiskt land. Jag har varit där några gånger. Alltid mött väldigt ödmjuka, dedikerade och varmhjärtade invånare.

Men en sak var verkligen drabbande de där gångerna. Stoltheten. De var så stolta över sina hav, sina (rätt steniga) stränder, sin historia, sin mat, sina städer. Och sitt fotbollslag.

Aldrig har det jublats lika högt i mina kvarter på Söder än när Kroatien stänkte 2-1 mot England. Ingenting Sverige gjorde kom i närheten av det jublet. En liten detalj i en stor framgång. Det lilla landet med det stora hjärtat.

Kommer man från kaos och uppbrott lär man sig älska friden och stoltheten som kommer när striden lagt sig. Jag minns Kroatien från 1998 när de tog brons. Den där oerhörda stoltheten har stillat sig något men det är fortfarande på allvar. Känslor är förtärande på riktigt. Kroatien har dessutom något som den stora grannen Italien totalt saknat sedan 2012, just denna nämnda stolthet.

Prandelli sade det efter Italiens fiasko 2014: ” Italien kommer aldrig mer bli en stormakt i fotboll om vi inte lär spelarna att spela för landslaget. De måste lämna sina klubblag hemma.”

Kroatien kryllar av superstjärnor i de största klubbarna i världen. Men när de kommer till landslaget är de en nyckel bland nycklar De underordnar sig något större. Alla landslag som vill vinna något i den moderna fotbollen måste underordna sig detta.

Det bor 4 miljoner människor i Kroatien. Det är helt otroligt att de fått fram så många fantastiska superstjärnor. Men det är inte ens hälften så stort som att dessa stjärnor underordnar sig kollektivet, det gemensamma, nationen, stoltheten.

Ett litet land med ett stort hjärta.

Eller tvärtom kanske, ett stort hjärta i ett litet land.

Det räcker ända till VM-final i fotboll.

Grattis Kroatien.