VM är över. – Av Marcus Birro

Känns som om det var en timme sedan Ryssland körde över Saudiarabien i den där första matchen.

Frankrike vann finalen relativt enkelt mot Kroatien med 4-2. På många sätt var det förnuftets seger över känslan. Kroatien var känslor och hjärta rakt igenom. Frankrike också så klart, men man lyckades bibehålla en viss kyla och spelade även mer modernt, mer cyniskt, lät Kroatien vinna bollinnehavet och gav nästan bort matchens första tjugo minuter. Sedan filmade man sig till en frispark och fick hjälp med att ta ledningen med 1-0. Sedan straffen fram till 2-1.

Kroatien är ett landslag enkelt att älska. Det är något med de mindre ländernas oerhörda passion runt sina landslag. Alla vet ju Kroatiens relativt korta historia. Det är svårt sargat folk. Det är ett land vars invånare varit igenom mycket (för att uttrycka det milt) bara de senast hundra åren. Världskrig, inbördeskrig. Så sent som i början av nittiotalet existerade inte ens landet Kroatien.

Då hette allting Jugoslavien.

Även Frankrike har drabbats av den nya tidens inbördeskrig, terrorism. Inget annat land i Europa har begravit så många av sina egna i den nya tidens islamistiska terror.

Det är ett splittrat land, Frankrike. Det är ett land som varje dag ställs inför tusen utmaningar. Att unisont kunna enas som land och vinna VM i fotboll är faktiskt storslaget. Frankrike är ett märkligt land, Paris är världens mest överskattade stad, men deras landslag har visat prov på en utsökt balans av innerlig känsla, iskallt förnuft och en taktisk briljans som måste tillskrivas Deschamps.

Nu har han vunnit VM i fotboll både som spelare och som förbundskapten. Det är storslaget rakt igenom.

Frankrike har både fostrat några av världens vackraste fotbollsspelare, som Zidane och Platini, men man har också (vilket många bevisat genom åren) en utsökt förmåga att TÄNKA fotboll. Man lyckas kombinera det sydeuropeiska sättet att spela, med briljant teknik, med finess och elegans, med en stenhård disciplin, en rak enkelhet (Pogba får bollen och slår en lång passning upp mot Mbappe´) som visade sig vara väldigt vägledande i detta VM.

Det är hjärta och hjärna i en skön förening.  Framförallt har den franska backlinjen imponerat på mig. Herregud vilken enastående vacker försvarsfotboll Frankrike har spelat i detta VM.

Mer då?

Att följa Sverige var som att städa garderoben och få ett fotoalbum från 1994 i huvudet.

Man satte sig i soffan, ställde alla fönster på glänt, och förlorade sig i minnen. Det var mycket som var likt. Men det var också en del som skilde. VM-laget 1994 var bättre. Det fanns fler individuellt skickliga spelare i det laget. Däremot är Janne Andersson bedrift med DETTA landslag större. Han har gjort ett lag av spelare som var och en för sig inte alls är ”kvartsfinal-bra.”

Det var verkligen episkt trivsamt att få gå på staden och se unga som gamla bära svenska landslagströjor. Det finns ingenting som förenar ett land som ett landslag i fotboll. Kultur i dess allra viktigaste, värdigaste och vackraste betydelse.

Hur var det då att följa ett VM där Italien inte var med? Annorlunda. Lättare. Mer hälsosamt för hjärtat. Att älska ett lag, en klubb är ju bland det vidrigare som finns. Det är en ständig plåga. Det är att befinna sig på botten av ett hål med hala rinnande väggar. Varje morgon när man vaknar har man glömt att man klättrat och klättrat på där såphala väggarna som en idiot.