Att komma hem till Serie A. – Av Marcus Birro

Jag försöker träna lite varje dag och ett enkelt sätt att hålla det relativt fräscht för sig själv att uppsöka lite nya ställen då och då. Idag var jag på ett gym jag inte går till så ofta.

Efter träningen börjar en kille snacka med mig. Han håller på Inter och som alla som följer serie A var han synnerligen trevlig.

Jag stod där i mina italienska fotbollsshorts och min löjliga italienska ryggsäck, en 46-årig tvåbarnsfarsa, och verkligen älskade att snacka bort en stund, om Inter, om Milan, om Juve och om hur vi som älskar Serie A är som maskrosor i den svenska fotbollsgyttjan.

Det är läskigt med tid, att upptäcka att man blivit så mycket äldre men ändå inuti fortfarande känner sig som tjugotvå.

När man är 46 år ska man kanske inte älska sina italienska landslagsshorts. Men det skiter jag i det, jag älskar dem ändå.

När jag var yngre var jag övertygad om att kärleken till italiensk fotboll skulle mattas med åren. Det blev tvärtom. Och dagar som idag, när jag möter unga människor som också älskar serie A, känner jag en stor tacksamhet att jag faktiskt vågade satsa på att skriva om Italien och den italienska fotbollen, att jag vågade ge mig in i den här världen. För det var alls inte självklart. Det är egentligen aldrig självklart någon gång.

Han berömde inte, smörade inte. Han bara började snacka serie A med mig, om värvningar och om Inters förlustmatch i söndags, om Ronaldo, om Milano som stad, om det sagolika landskapet när man tar tåget mellan Florens och Rom…

Vi har aldrig setts förut och ändå snackade vi som om vi känt varandra under flera år. Det är i sådana stunder som den här annars rätt meningslösa och plågsamma ”offentligheten” (eller vad vi ska kalla den) känns värdefull.

Då kände jag verkligen hur mycket jag saknat serie A under de här åren när jag snurrade vilse i min egen skalle. Jag är ute ur den snurren nu. Jag är glad för det.

Med Calcio Amore känns det verkligen som jag kommit hem.